Göteborgsposten – 15 april 1873, sida 1

— Hon har cj några egna slägtingar, sir Hugh, och det är ej sannolikt, att hon uppsökt några af Glints, sedan hon lemnat Röda Huset. — Hvad kunde miss Honor möjligen ha haft för bovekelsegrund till att lemaa sitt hem? frågade sir Hugh talande mer för sig sjelf än till mrs Glint. — Det är ej annat än hennes nyckfullhet och otacksamhet, som ledt henne till ett sådant steg, sade kaptenene hustru. Clarette, min stackars känslofulla flicka, gå du upp på mitt rum och hemta mitt luktsalt. Miss Clarette lemnade rummet och mrs Glint skyndade att fortsätta: — Oh, sir Hugh, jag fruktar — jag fruktar — jag kan knappt säga hvad. Jag kan ej anförtro mitt stackars oskyldiga barn de rysliga misstankar, som sönderslita mitt inre. I går på morgonen gick Honor ut med sin kammarjungfru, och då hon kom tillbaka, var hon blek som ett lik. Innan hon kom in, anlände mr Moer — mr Darrel Moer, som i tre månaders tid uppehållit sig på Lynshire Place här i trakten — mycket upprörd och begärde att få träffa henne. Då han hörde, att hon ej var inne, gick han sin väg, men kom tillbaka senare och begärde åter att få tala med henne. Honor skickade sin kammarjungfru ner med en biljett till honom och vägrade att taga emot honom. Han läste biljetten och brände upp den. Derefter skref han några rader på ett blad ur sin anteckningsbok och skickade det upp till henne. Sedan lemnade han huset blek och upprörd samt med ett uttryck i blicken, som skrämde mig. Det finnes någon ryslig