en så mycket större stupefaktion. Saken är den dels att Gråvy känt sig sårad öfver den förminskning i majoriteten, som, för hvarjegång församlingens byrå skolat förnyas, har kallat honom upp på presidentstolen; dels att han längtar efter att spela en mera aktiv roll i den stridande politiken, än hans plats hittills tillåtit honom. Det är ifrån denna senare synpunkt, eom hans afgång kan vara i politiskt hänseende betydelsefull, ty han är utan tvifvel bestämd att intaga en vigtig plats i den konservativa republiken och torde bli besvärlig nog för de blifvande presidentkandidaterna både Gambetta och Aumale och kanske sjelfve Thiers. Hvad angår att utse hans efterträdare, hvilket just i dag skall ske, så bör den saken utan alltför stora brytningar gå för sig. Endast radikalerna befinna sig i en kinkig ställning, ehuru det ändå till slut blir denna grupp, som kommer att fälla utslaget: de ha nemligen att välja mellan högerns och högra centerns kandidat, hr Buffet, t. d. minister under kejsardömet, samt venstra centerns och den moderata vensterns kandidat, hr Martel, hvilken fungerat såsom ordförande i parlamentskommissionen för Kommunen och benådningarne, hvilken för sin stränghet af radikalerna i dagligt tal, i pressen och till och med en gång från tribunen benämnts mördarekommissionen. En tredje kandidat har varit omtalad, den n. v. justitieministern Dufaure. Han skulle helt säkert ha samlat omkring sig en mycket ansenlig majoritet, men regeringen anser sig ej kunna umbära honom, ej i den nyssnämnda egenskapen, men såsom ministårens förnämste talare. Den sak, som var i fråga när den nyssnämnda brytningen mellan majoriteten och hr Grry inträffade, gällde reorganisationen af municipalförvaltningen i Lyon. Det hade under kriget i Frankrikes andra stad upprättats en 8 k. Välfärdskomit, tillsatt på rovolutionärt sätt af pöbeln, och denna komit blef sedan genom val bekräftad under det legala namnet at municipalråd (stadsfullmäktige). Den förra och den senare institutionen utgöras af alldeles samma personer. Meningen är nu att upphäfva detta centralråd och den ende mairen för Lyon för att i stället skapa ett nytt, sammansatt af delegerade från de olika arrondissementerna (valkretsarne) samt mairer, i enlighet med hvad förhållandet är i Paris. Nationalförsamlingon har i går i principen antagit denna reform, genom hvilken det skulle bli en möjlighet för de qvarter at den stora staden, der andra klasser af medborgare än arbetare och proletärer äro boende, att få någon röst med i sin stads förvaltning, hvarmed det nu går allt mer och mer på tok. En af de konservativa tidningarne har haft den iden att taga reda på och offentliggöra namn, yrke och beskattningsbelopp för medlemmarne af kommunalrådet. Man finner deribland några sidenväfveri-arbetare, som betala ingen skatt, en dagsverkskarl, som är beskattad med 3 francs 78 cent. pr år, och en krögare, som betalar en kontribution af ända till 117 francs. Men denne är också den högst beskattade af hela rådskorporationen. Det är naturligtvis ingen skam att utöfva dessa anspråkslösa yrken, men å andra sidan har man deri en ganska god förklaring på den bedröfliga oordning, hvari hela den kommunala förvaltningen befinner sig, och man må gerna vara, såsom demokratien i Lyon påstår om sin follmäktige, den hederligaste menniska i verlden, så är det dock ej vid det dagliga arbetet i väfstolen eller ens vid krogdisken, som man lärer ssig att administrera en stad på 350,000 själar. Lefva vi här under eller icke under revolutionstillstånd? Det är en fråga, som något hvar stundom framställer för sig sjelf, och som, besynnerligt nog, Seine-domstolen häromdagen fick sig ålagdt att besvara af följande anledning. Ett fruntimmer i Paris hade år 1869 af en juvelerare köpt diamanter för ett värde af 11,000 francs, under vilkor att säljaren skulle återtaga desamma när köparen så önskade, med afdrag af 5 9, å det betalda priset. Juveleraren, som måtte ha finare politiskt väderkorn än alla Frankrikes statsmän, tyckte sig förnimma något oväder i luften (märk att det var 1869!) och tillade till det nyssnämnda vilkoret en klausul: såvida man ej är under revolution. — TI fjor ledsnade köparen vid sina diamanter och ville återlemna dem mot det öfverenskomna afdraget af 5 9,. Protest af juveleraren och process. — Vi äro i revolutionstillstånd, säger hans advokat. Republiken är ingenting annat än rovolution i permanens, och för resten äro ej 42 departementer i belägringstillstånd: det är bästa beviset! — ÅHvad för slag? säger den andre advokaten, under revolution! Lis bara budskapet, presidentens tal och de officiösa tidningarne. Lefva vi ej i den bästa af republiker och under den fredligaste af alla regeringar? Se bara sådana lån vi upptaga, se huru skatterna inflyta, hvad skörden är lofvande och huru gatorna äro lugna. Om sinnena ännu icke äro det, så beror det på styrelseformen, men ej på revolutionen. Och belägringstillståndet, det bevisar ingenting annat, än att republiken har armån på sin sida, hvilket bättre bevis vill ni väl ha på maktens soliditet? — Om vi ej vore i revolutionstillstånd, genmäler den förste, hvarföre skulle ni icke behålla edra diamanter? hvarföre skulle ni vara så angelägen att göra er af med ett Idde lhanital 366 — K .IqI(H H ———nnm mmmm——— W L mDOC-—N—-— --—— — — ——-— --- --? -—---A— 2. An RK Rr n;i—n—n————NK —— — — -jrhJhb.rmituooc—EL——————— EKORRAR EIA AAA ENSE ASEA ETEN AWA —L