2424 UE0q?jr CO ET As, cv akademien började redan vid 10-tiden i går förmiddag att samla en af de största och säkert den elegantaste dueue, som Paris i mannaminne skådat. Det varen alldeles oändlig rad af svarta, gala, gröna och blå toiletter, robes marrons och rebes gris-perle, af hattar a la Rabagas, a la Maris Antoinette och å la Prtsidenos, af sextio års gamla damer och 8exton års unga flickor, af deputerade, höga embetsmän, financierer, diplomater, artister och journalister, som utgående ifrån norra, södra, östra och vestra portarne på institutets, fordom kardinal Mazarins palats, sträckte sig i alla möjliga bugter och svängningar först öfver hela den stora gården och sedan långt, långt utåt quaien. I betraktande af de finfina elementer, hvaraf denna kö utgjordes, hade alla de öfriga rummen i den ofantliga byggnaden, utom akademiens sal, blifvit plundrade på sina stolar, hvilka voro lemnade till damernas disposition. Det var en uppmärksamhet att sätta värde på, ty väntans timmar voro långa. SGancon skulle börja kl. 2, men redan vid middagstiden var det uppenbart, att en god hälft af den hop, som väntade utanför portarne, omöjligen skulle kunna få rum i den akademiska helgedomen. Kl. något efter 1 började akademiens medlemmar komma. Några af dem, som äro mindre kända, kunde helt obemärkt bana sig väg igenom massan. Åndra deremot uppmärksammades genast, såsom den gamle Guizot, som, vare detta sagdt med all respekt, nu verkligen börjar se någet mumie-artad ut, samt dagens hjelte, duc dÅumale, som strålade i sin splitternya akademi-uniform med de gröna palmbroderierna. Kl. half 2 uppstod en ännu större rörelse bland mängden. Det var Thiers vagn, som anlände, ett litet tvåspändt åkdon med egarens initial ett T. till enda prydnad. Egaren sjelf, också i akademiens uniform och med stora röda bandet, hoppade så lätt derur, som om han hade icke ens hälften af 76 år på nacken, och försvann uppför universitetstrappan, efter att ha utbytt några helsningar med sina vänner och väninnor i köen. Madame Thiers, med sin vanliga litet sömniga min, och m:lle Dosne, som i stället ser så myeket vaknare ut, kommo strax derefter och voro, utom akademiens medlemmar, de enda, som sluppe stå och vänta utanför. Inne i salen rådde en bokstafligen obeskriflig trängsel; en gång väl inom dörren, var det emöjligt att röra hand eller fot, att få fram näsduken för att aftorka ett svettdrypande ansigte, är mindre ett plån för att göra någen anteckning. Man må vara än så böjd attbeundra den akademiska viltaligheten i allmänhet och hertigens af Aumale isynnerhet, så minskas behaget deraf ansenligt, när man flere timmar igenom måste stå i en temperatur af, jag tror, flera tusen grader — om Celsius eller Röaumur kan göra detsamma. Naturligtvis var familjen Orlöans, rubb och stubb, tillstädes, ehuru prinsen af Joinville före ssancens slut lemnade salen för att begitva sig till Versailles, dertill manad af sina pligter som lagstiftare, en vacker itver, som icke får misskännas, ehuru prinsen aldrig deltager i diskussionen, aldrig ens hör ett ord deraf, då han är stendöf, nästan aldrig heller voterar, emedan han ej vill stöta sig hvarken med höger eller venster. — Af samma skål stodo flera af de akademiska stolarne tomma, då hrr S:t Marc Girardin, Vitet, Broglie och Dufaure, på en gång akademister och deputerade, hade föredragit att stanna i Versailles. — Presidentsplatsen intogs af recipientens sorne guvernör, hr Cuvillier-Fleury, och framför denna plats satt dAumale sjelf, flankerad af sina begge faddrar, Thiers och Guiaot. Föremålet för recipientens minnestal var hans företrädare i den akademiska fåtöljen, Charles de Montalembert. Det får medges, att han med trohet och pietet lyckades återgitva dragen af denna stora bild, tecknande vältaligt skriftställaren, talaren, religionsvännen. Han underlät emellertid icke att för effekten i sin teckning framdraga en mild kritiks skuggor (isynverhet vände han sig med mycken finess emot Montalemberts artistiska teorier); lyckligtvis är dock Montalemberts minne i stånd att uthärda värre styng än dessa. — Talaron fann för öfrigt anledning att säga artigheter åt hela verlden, både åt Guizot, som var hans fars minister 1848, och åt Thiers, som vid samma tillfälle gjorde en så hårdnackad opposition, samt åt hr Cuvillier-Fleury, som i vederbörlig ordning besvarade talet med en hyllning, dels åt cocipientens, dels åt Montalemberts minne. Och slutligen, när kl. var 5, var allt slut och man strömmade ut för att inandas friska luften. Det var, sade alla, som följa med dessa högtidligheter, den mest lysande reception, som egt rum sedan pater Lacordaires för ett par tre decennier sedan. Men för öfrigt är derigenom ingenting förändradt under solen. Endast hertigens af Aumale garderob är en grön frack rikare. Efter detta intermezzs i den allmänna uppmärksamhetens riktning, vänder sig den åter odeladt till den stora parlamentariska händelsen, presidenten Grvys afskedstagande från sin plats såsom Nationalförsamlingens ordförande, hvilken han allt sedan dess sammankallande beklädt med så mycken berömmelse takt och opartiskhet. Anledniogen var så ringa, att den endast måste antagas för en förevänning. En talare af venstern använder mot en af majoriteten insatt kommission och mot högerns talare flera gånger det retsamma utA33 8f oo ooh