Göteborgsposten – 10 april 1873, sida 1

lande, och flera ord behöfvas nästan icke för att slå omkull hvilket förslag som helst. Voteringen — tiden hade nu skridit öfver midnatt — utföll så, att regeringens förslag förkastades med 84 röster mot 37. Majoriteten var dock i begge de nu omnämnda voteringarne mindre än vanligt, troligen emedan åtskilliga tillhörande det dominerande partiet hade fått hemlof. Men i alla fall lärer hela partiet i sin kollektiva meritförteckning komma att upptaga dessa två beslut, hvilka begge fattats i den högsinnade syftningen att fördröja sjöförsvarets ordnande. Under den ofvannämnda diskussionen (andra punkten) hade grefve Posse och friberre Ericson fällt yttranden af den beskaffenhet, att de icke kunde af ministören lemnas oanmärkta, enär de begge representanterna inom kammaren ha en mera framstående ställning än t. ex. hrr Jöns Pehrsson och Anders Peter Danielsson, med hvilka ingen af statsrådets ledamöter naturligtvis kan inlåta sig i ordskifte. II. exc. justitiestatsministern begärde derföre ordet och förklarade, att, om än K. M:ts förslag väckt frih. Ericsons förvåning, men deremot icke förvånat grefve Posse, så vore det så i ena som andra afseendet för regeringen fullkomligt likgiltigt; regeringen betraktade derjemte med ringaktning de ständigt misslyckade, men dock upprepade försöken att påvisa principiel meningsskiljaktighet mellan dess ledamöter i fråga om försvarsväsendets ordnande. Hvad som egentligen utgjorde grunden till regeringens sammanhållning vid urtima riksdagen 1871 var icke indelningsverket i och för sig, utan den vida högre och vigtigare frågan om beredande af ett för vårt land fullt betryggande försvar. Detta hr justitiestatsministerns yttrande, framfördt med all den värdighet, som hans ställning kräfver, men tillika med den pointering, som här var på sin rätta plats, denna koncentrerade tillrättavisning var med afseende på grefve Posses ställning för honom desto mera obehaglig, som det påtagligen ter sig mycket illa, då en partichefs uttalanden stämplas såsom likgiltiga. Den ädle grefven kom sig också icke före, då han uppträdde, att anlita sin vanliga pathos, hvarföre hans replik alls icke nu hölls i den normala suffisanta stilen, utan inskränktes till uttalandet, att han trodde sig på grund af vissa offentliga handlingar — hvilka angaf han ej — hafva rätt till den förmodan, att regeringen i afseende på indelningsverket ville göra vissa eftergifter, men ej medgifva dess afskaffande. Deri låg nu alls icke något svar, utan endast ett löst skott i luften. Emedan frih. Ericson icke uppträdde med någon replik — hans styrka lärer egentligen icke ligga åt det hållet — torde man kunna antaga, att han fann sig ej obelåten med att äfven framgent få förvåna sig, en rättighet, som han sannolikt skall begagna sig af såsom en lämplig förströelse, tills hans stund kommer att från en högre ställning anordna åtgärder, hvaröfver vi torde bli förvånade. Då behandlingen af femte hufvudtiteln i öfrigt ej var af något egentligt intresse, förbigår jag den.