Göteborgsposten – 8 april 1873, sida 2

från Utlandet. Vi hafva förut från Spanien omnämnt, att carlisterna intagit staden Berga. Denna händelse är af en viss vigt, hvarför vi tro oss böra återgifva följande skildring från ett ögonvittne af densamma, desto heldre som den på ett betecknande sätt målar arten af den pågående kampen meilan regeringens trupper och de carlistiska trupperna, hvilka nu vuxit till det antal och den organisation, att de icke längre kunna kallas för friskaror. D. 27 mars på natten inträngde carlisterva under anförande at Vila del Prat, efterföljare till den af sina sår döde Galceran, och af Miret i Berga. Kl. 2 på morgonen började carlisterna striden med 4 kanonskott, och kl. 2 på eftermiddagen voro de herrar öfver staden. Kl. 10 på altonen gat sig kasernen med 300 väpnada borgare, ett kompani af regementet San Fernando, ett kompani af jägarebataljonen Tarifa och ett kompani frivilliga från Tarragona. Tillräckligt manskap fanns för att motstå icke 1000, utan 5000 carlister, men soldaterna vägrade att lyda och ville ej gå ned på vallen för att försvara fästningen; ingenting annat återstod derför än att gifva sig. Kl. 5 på morgonen d. 28 inryckte nu äfven carlistchefen Sadalls med Don Carlos bror, Don Alfonso, och 2000 man jemte 125 hästar, två timmar derefter gåfvo sig äfven de 100 republikanska frivilliga ifrån sjelfva Berga, hvilka besatt kastellet. Kl. 10 bortmarscherade carlisterna med hela den till fånga tagna ganisonen, de funno vapen och andra krigstörråder. Vid middagstiden inryckte öfverste Cabrinety med sin afdelning regeringstrupper i Berga, och på vägen till Manresa möter jag general Contreras med sin stridsmakt, hvilken närmade sig min vagn för att fråga, hvarför man ej gjort längre motstånd. Brist på disciplin, var mitt svar, hvilket väl icke ljöd angenämt i hans öron. Truppernas af mig sedda förlust var 6 döda och 20 sårade, carlisternas 10 döda och 60 sårade. Bland carlisterna såg jag fem officerare, hvilka buro vanlig spansk uniform. Kommen till Lerida såg jag huru republikanerna togo hämnd på carlisterna: de hade fått ihop några carlistiska tidningar och brände upp dem. Dermed röka de likväl icke ut fienden med lika stor framgång, som carlisterna med sitt petroleum. Så långt korresondenten. Tillståndet i sjelfva Madrid är något egendomligt. Municipalrådet i denna stad kan endast hålla sammanträden, skyddadt af bajonetter, och sjelfva regeringen hotas dagligen af pöbelhopar, upplopp och politiska demonstrationer i massa. I Barcelona går det ännu värre till. De municipala myndigheterna företaga häktningar och husvisitationer, för att finna carlister; man bryter in i kyrkor och kloster för att leta efter misstänkta, och en upphetsad stämning, hvilken plötsligt utan någon anledning öfvergår till panik, beherrskar hela befolkningen. D. 3 april spred sig det ryktet, jatt man om natten sökt att sätta eld på kyrkan S:t Johannes, hvilket förmådde pöbelhopen att tränga in för att gripa en misstänkt prest. Man begick alla möjliga excesser, ropade och hojtade, bragte den federativa republiken en ovation från predikstolen och åtskildes först då alcaden lät i stadens namn besätta kyrkan. IIan lät nu företaga talrika häktningar och genomsökte flera tillstötande nunnekloster; men då han icke lyckades att finna den egentlige misstänkte, höll han sig skadeslös genom att häkta en annan prest. Gentemot sådana demonstrationer har regeringen visat sig fullkomligt maktlös.