Göteborgsposten – 8 april 1873, sida 1

Göteborg d. 8 april 1873. En af våra medbröder i Stockholm — och visserligen ingen af de minste, efter hvad det ärade bladet sjelft tid efter annan om sig förkunnar — har med en säkerbet, som antyder ett förutsatt ryggstöd af de väldige i Andra kammaren, förliden vecka uttalat några hotelser, som, utan att vara nya eller öfverraskande, dock hafva en viss betydelse såsom stående i närmaste samband med den egendomliga uppfattving af de båda kamrarnes olika behörighet och myndighet, som än mer eller mindre förstulet, än mer eller mindre blottad, alltefter som försigtiga eller öfvermodiga ledare finna omständigheterna lämpade, numera då och då träder i ljuset. Ännu har man väl icke börjat räkna dagarne eller veckorna till denna de nervöst oroliga andarnes bögtidsdag, då etatsformen skall förändras och konungafamiljen afliganas, men utgången af de gemensamma voteringarne har dock väckt en förtrytelse, som låtit ofvanberörde vår medbroder svänga sin gissel med en så fruktansvärd häftighet, att den drabbat ej blott de stackars fienderna, Första kammarens majoritet och regeringen, utan äfven en del vänner, som haft den oförsigtigheten, att för tillfället vara närstående. Efter att hafva omnämnt den välbekanta tillmötesgående-historien, vid hvilken, såsom man väl får antaga, Första kammarens ledamöter i statsutskottet fästade nog litet afseende på stämningen bland medbröderna i kammaren, och efter att hafva karakteriserat detta tillmötesgående såsom en krok, på hvilken medkammarens utskottsledamöter skulle hafva nappat, kungör vår medbroder, att Andra kammarens majoritet — hvilken uppnått den nästan fruktansvärda siffran af 125 röster — hädanefter icke skall låta pruta med sig eller att den, såvidt vi kunna fatta andemeningen, nu skulle hafva fullt och fast bestämt sig för att utan hänsyn till en till siza följder föga beräknelig omhvälfning i skattebördornas fördelning genomdrifva sin på dagordningen stående fordran, att slippa ifrån grundskatter och indelningsverk. Den naturligtvis väl underrättade redaktionen fullföljer derefter: De stora frågorna komma hädanefter att ovilkorligen blifva ställda på spetsen, och i sjelfva verket är detta väl för dem, som stå på ståndpunkten af Andra kammarens majoritet, ingenting att beklaga sig öfver. Det är nemligen tydligt, att landstingen efter denna dag måste gå till väga på samma sätt som Skaraborgs läns landsting, hvilket vid sina val vidtagit sådan försigtighet, att representanterna i Första kammaren för detta lån nästan allesammans beständigt rösta för en billig statsförvaltning och hvilka äfven vid nu ifrågavarande tillfälle lära utgjort kärnan af de 21, som röstade för nedsättningen af konungens apanage, Vill man en rbillig statsförvaltningå, så är klart, att man måste börja ei toppen. Det mäste sålunda högligen beklagas, att Första kammaren ej kan uppvisa mer än 21 ledamöter, hvilka oberoende af alla bearbetningar konseavent genomföra ett dylikt system, och foljden af hvad som nu passerat måste sålunda blifva att landstingen efter denna dag vid valet af sina ledamöter i Första kammaren komma att tillvägagå på helt annat sätt än hittills, så att ej denna kammare vidare kommer att bestå af personer, hvilka till följa af sin ställning betrakta en kunglig anslagsproposition såsom någonting det de böra under alla omständigheter bifalla. Lyckligtvis återstå ej mer än två år tills ett större omval i denna kammare skall ske, och vi förmoda att den derefter kommer att bestå af personer, hvilka äro sinnade att taga bättre vara på folkets tillgångar än de nuvarande, Vi behöfva knappast påpeka, att Dagens Nyheter här icke framställer förhållandena i deras rätta ljus eller att den orätt anger den sida, från hvilken bearbetningen hufvndsakligast skulle förekomma. Likaledes är väl temligen allmänt erkändt, att den beskyllning för misshushållning med statens medel, som här tillskrifves vår Första kammare, är minst sagdt lättsinnig, men med afseende på de öfriga utfallen må vi dock göra några erininringar, Man har sagt, att det är en vis inrättnipg af en nådig försyn, att den, som gör mårga dumheter, vanligen också har ett dåligt minne. Det är ledsamt nog, att erfarenheten synes jäfva en omvändning af denna sats, eller att de välvise och förnumstige alltid skulle hafva godt minne. Annars skulle man tidt och ofta icke behöfva påminna en del förare af våra ledigaste och verksammaste pennor om ea mängd omständigheter, som i en icke långt aflägsen tid stodo i närmaste samband med vårt närvarande stadsskicks utbildning i ett af dess vigtigaste skeden. Skulle det dock icke vara skäl att återkalla i minnet eller, för att begagna en betecknande term, raktualisera litet af allt det nu i vissa medvetanden slumrande från den tiden? Måhända man då också skulle kunna återkalla en del af de lugnande försäkringar, som förekommo i de flesta pressorganer, såsom ett motgift mot