Fran Utlandet. Frankrikes forna 8. k. nationala försvarsregering är återigen föremål för allmänt omtalande, emedan det utskott, åt hvilket nationalförsamlingen uppdrog att undersöka nämnda regerings hauulingssätt, nu utgifvit sitt utlåtande, ur hvilket vi redan förut kunnat i korthet meddela några punkter. Detta arbete har fått ett egendomligt intresse derigenom, att det på viest sätt är den nationala försvarsregeringen, som skildrar sig sjelf. Hon förde visserligen icke någet officielt protokoll öfver sina förhandlingar och beslut, men en måg till Garnier Pages vid namn Dreo förde ett slags dagbok öfver allt, hvad som föregick, och han har tillåtit utskottet begagna dessa anteckningar. Dagboken börjar d. 4 sept. om aftonen, då den nya regeringen tillträdde sina funktioner, omgifven af flere medlemmar af lagstiftande kåren, hvilken nyss förut sprängts af pöbeln. Etienne Arago, som utnämnts till maire af Paris, begärde, att börsen skulle stängas, men detta förslag förkastades. Den nye polisprefekten Kåratry försäkrade, att lugn rådde i Paris och att nationalgardet åtagit sig ordningens upprätthållande i stället för de afväpnade Sergents de ville. Gambetta begärde, att statsrådet skulle upplösas, men hans kolleger ville ej höra talas derom, och man började derefter öfverlägga om provianteringen af Paris samt om de enskilta medlemmarnes ställning inom regeringen ända tills fram på morgonen. Ifrån denna dag och till den 6 febr. höll regeringen sammanträde två gånger om dagen, och Dreåo förde samvetsgrant dagbok deröfver, utom då pöbeln en gång inträngde i öfverläggningsrummet och tillskansade sig regeringen för några timmar, hvarvid han skyndsamligen nödgades att taga till flykten med sina papper. Hans anteckningar innehålla nästan hvarje dag bidrag, hvilka kasta ett nytt ljus öfver ställningen. Rochefort, som i den stora hopens ögon var representanten för kamp till det yttersta, var deremot den förste, som förordade, att landet skulle erhålla underrättelte om, hurudan den militära ställningen verkligen var, och att man genast skulle inleda underhandlingar om fred. Redan d. 5 sept. uttalade han sig härför, och en länge omtvistad fråga kan, efter de upplysningar, som nu framkommit, anses oåterkalleligt afgjord, neml. att Frankrike kunde ha vunnit vida bättre fredsvilkor, än det erhöll, om den nationala försvarsregeringen följt en sådan politik. Bismarck lät underrätta Jules Favre, att han var villig att sluta fred, om Frankrike ville afträda Elsas och betala tre milliarder i krigsskadeersättning, under det han — vi ha förut nämnt det — deremot uttryckligen tillade, att Preussen skulle, om kriget fortsattes, utsträcka sina fordringar till Lothriogen och göra anspråk på fem milliarder i ersättning. Inom den nationala försvarsregeringen vågade emellertid ingen tala till folket om den fred, som möjligen kunde ernås, och alla förklarade det tillika vara en hederssak att fortsätta kampen, fastän man icke gjorde sig några illusioner i alseende på utgången. Gen Trochu afgaf de mörkaste skildringar sf dosorganisationen inom armn, af korrnptionen och odugligheten, i det han sökte att kasta hela skulden härför öfver på kejsardömet, fastän han satt omgifven af just de män, hvilka under en följd af år gjort allt hvad i deras makt stod för att tillintetgöra den traditionela militära andan i Frankrike. Rochefort tog i anledning häraf ordet för den så omtyckta leves en masse, hvilken ej kunde sättas i scen, derför att alla, som voro vapenföra, upptogos i armön, i det mobila nationalgardet och i frikårerna. Regeringen började redan tidigt märka, att mobilgardisterna