Göteborgsposten – 5 april 1873, sida 5

vann jag allt mitt mod, grep ester min revolver och beslöt mig för att bana mig väg med våld, då min vän med ett hastigt tag drog mig tillbaka till disken, i det han hviskade: — Ingen dumdristighet, bäste sir. Vänta ännu litet, så få vi fria händer. I en fördjupning på muren i bakgrunden af källaren stod disken, bakom hvilken en atskräckande värd presiderade. Då jag närmade mig denna värda person och med hög röst beställde ett glas punsch, kastade han en mördande blick på mig, grep hastigt ett par flaskor från hyllan och började tillaga den begärda drycken. Då jag tog emot glasen och räckte det ena till inspektorn, hviskade denne: — Akta er, drick ej, punschen är förgiftad, men passa på att ingen märker hvad ni gör ... Under det vi stodo der omgifne af en mängd vilda och fräcka anleten, som stirrade på oss med ett uttryck af nyfikenhet och illa dold vrede, fortsattes dansen med samma bullrande munterhet som förut och häri utmärkte sig isynnerhet en neger med ett förfärligt bufvud och med armar så långa som åror. Med sina jättestora händer slungade han sin dam fram och tillbaka på ett sådant sätt, att man hvarje ögonblick väntade att få se henne bli kastad till golfvet med afbrutna armar och ben och samtidigt skrålade och vrålade han med en så djurisk stämma, att jag kände en rysning genomila mina lemmar. Han syntes utöfva en viss myndighet inom denna församling, ty vid hvarje saltomortal, som han slog, jublade hela bandet och qvinnorna skockade sig tillsammans omkring honom, trakterade honom med bränvin och gåfvo honom de kärligaste ögonkast, en hyllning, som han tycktes mottaga med vanans liknöjdhet. Detta oväsende hade redan räckt en halftimme och ännu stodo de båda jättarne orör