Göteborgsposten – 5 april 1873, sida 5

straxt derpå närmade sig någon försigtigt och hviskade min följeslagare sakta i örat: — The black monkey (den svarta apan) är hos Bill Darling. Min vän grep min arm och drog mig med sig. Vi befunno oss nu på en trång, smutsig gata med himmelshöga hus, bakom hvilkas svagt upplysta fönster flyktiga skuggor rörde sig, under det att musik och vilda skrän från en af dans och starka drycker upphettad menniskomassa trängde från de underjordiska källrarne upp till våra öron. Vi gingo fortfarande framåt, ända tills polistjenstemannen stannade utanför ett hus, öppnade dörren och trädde in. Det var en stor sal, som dock ända till trängsel var uppfylld af folk, matroser från alla länder, sjösoldater samt en mängd ruskiga figurer i trasiga paltor, okammade hår och skägg, af det slag, som man ofta ser ströfva omkring i de stora städerna, skämtande och kurtiserande med hexor, rysliga att skåda både i fråga om ansigten och manör. Ett par fulla matroser samt några af dessa qvinliga odjur med sönderslitna kläder, utslaget hår, sminkade kinder och rinnande ögon uppförde en vild, ureinnig dans, hvartill musiken spelades på violin och dragharmonika af ett par negrer med tjocka utstående läppar och krusigt ullhår, under det att åskådarne med bränvinsglas i händerna vrålade i högan sky och framskränade sina bifallsrop. Full af vämjelse vid detta motbjudande skådespel var jag just på väg att vända mig om och gå, då jag observerade, att ivå jättestora karlar, hvilkas svarta hår hängde långt ner i ansigtet, stodo stödda mot dörrpostorna med handen lekande med skaftet på en stor knif, som satt instucken i en omkring lifvet spänd läderrem. Vid den rörelse jag gjorde, gåfvo de mig ett sådant ögonkast, som tigern kastar på sitt rof, innan han söndersliter det, Nu, då jag såg faran i ögonen, åter