Ett röfvarenäste i Nexyork. Skildradt af en amerikansk tidningsreferent. Tillsammans med en bekant, som är anställd vid upptäcktspolisen i Newyork, gjorde jag em afton en vandring genom Newyorks gator. Då vi vände om ett gathörn och spatserade nedåt Spring-Street låg framför oss ett af Newyorks praktfullaste hotell, S:t Nikolaus. Hufvudingången var belägrad af en mängd herrar, hvilka med kännaremin mönstrade de förbigående damerna och vestibulen samt salongerna i bottenvåningen voro likaledes uppfyllda af pratande eller tidningsläsande herrar. Skänkrummet i detta hotell är en praktfull sal med spogelglasrutor från golf till tak, förgyllningar ötverallt, der sådane kunna anbringas och gnistrande kristall-ljuskronor. Buffeten, der dryckesvarorna serveras, är 50 fot lång, hvitlackerad och rikt förgyld. Golfvet är inlagdt med svarta, polerade marmorskifvor. Flera svartklädda herrar stödde sig mot skär ken och insögo sina sherry-cobblers genom små halmstrån. Då vi trängde oss fram till disken för att intaga en liknande förfriskning, lade jag märke till, att några af de ifrågavarande herrarne med en viss ödmjukhet gjorde plats för min följeslagare; denne besvarade emellertid icke deras artigheter, utan vände dem tvärt ryggen. Sedan vi druckit våra cobblers tände vi på våra cigarrer och slogo oss ner i ett par beqväma länstolar. — Med de flesta af dessa herrar, sade min vän polisinspektorn, har jag redan gjort bekantskap. De höra till Newyorks värsta utskum, och den, som faller i händerna på dem, är förlorad. Deras yrke är att vara spelare eller spelhusvärdar, och under sken af en viss