Från Utlandet. Det är märkligt att erfara, hvilken förtröstan om snar och slutlig seger carlisterna i Spanien på sista tiden visat. De äro också hardt nära de enda, hvilka i det olyckliga landet veta, hvad de vilja. Medan de andra partiernas olika anhängare handla hvar för sig och göra anarkien i landet allt fruktansvärdare, uppträda deremot carlisterna fullt eniga och samlas i allt större antal, alltjemt skridande fram mot sitt mål, som är hufvudstaden Madrid, hvarest det ingalunda längre anses osannolikt, att don Carlos en vacker dag kommer att hålla sitt intåg. Carlistcheferna Tristany och Saballs ha nuder de sista veckorna erhållit så stora företärkningar, att deras friskaror nu uppgå ända till 3 a 4000 man. Man kan således vänta att snart få höra omtalas större fäktningar ifrån de norra provinserna Gerona, Barcelona och Lerida. Flere carlistiska afdelningar äro under framryckande emot Ebro. I spetsen för den carlistiska nordarmän står Dorregaray med markisen af Valdespina som stabschef; denna armå är delad i 6 kolonner under generalerna Olio, Rada, Perula, Velasco, Lizarraga och Argonz. De anseddaste af dessa insurgenter äro Lizarraga och Ollo. Den förste af dessa har en längre tid legat sjuk i Guipozcoa; i anledning af hans tillfrisknande hölls d. 23 mars en högtidlig tacksägelsegudstjenst i kyrkan i Astigarreta, hvilken bevistades af 1000 carlister. I ete enskilt bref från Sevilla skrifves, att armen upplöses efter hand. En infanterikapten skref häromdagen till korresp.: Hela mitt kompani utgöres nu af knappast 20 man, och jag förvånar mig öfver, att icke äfven de lupit sin väg; ty jag eger icke det ringaste medel att hålla fast dem. Emedan republ.kens frivillige, hvilka hittills endast utmärkt sig genom att skrika och skråla på gatorna, ha fått löfte om en nära tyra gånger så hög sold som den, hvilken gifves åt de regelbundna trupperna, lomna soldaterna naturligtvis sina afdelningar för att låta värfva sig som frivilliga. Hvarken de frivillige eller soldaterna ha ännu fått någon sold till sig utbetald, emedan de offentliga kassorna äro tomma. Handel och rörelse ha upphört, och ingen betalar sin skuld eller lemnar kredit. Köpmännen mottaga ej längre varusändningar från England och skicka sina behållningar ötver Cadiz till Gibraltar. I Barcelona ser det ännu värre ut. De enda i Spanien, som ännu ega någon myndighet, äro presterna på landet. De beherrska qvinnorna och genom dem männen. Kommunismen griper alltmera omkring sig bland pöbeln i städerna, och -Internationales agenter finna desto villigare åbörare, som alla fabriker äro stängda och arbetarne drifva under sysslolöshet och nöd omkring.