Göteborgsposten – 5 april 1873, sida 1

Innan vi för denna gång lemna detta ämne, våga vi dock vara af en annan mening än Insändaren i H. T. för d. 2 d:s. Istället för musikrotundans flyttning skulle vi nemligen vilja föreslå utvidgandet af den öppna platsen framför densamma, hvarigenom ett, som hvar man torde erkänna, ett väl behöfligt utrymme skulle vinnas och på samma gång ett närmande, om också i annan mening, än ins:s, åstadkommas. Den musikaliska vårfloden kan visserligen ännu icke anses ha börjat, men det oaktadt erbjudes vår allmänhet fullt upp med musikaliska förströelser. Bland dessa intog den sista kammarmusiks-soirån för såsongen sistl. torsdag ett aktningsvärdt rum. Detta slags musiknöjen krätva dock för att rätt uppskattas en mera utvecklad musikalisk smak och bildning, än som rätivisligen kan väntas af den stora allmänheten, och detta har utan tvifvel varit skälet, hvarföre kammarmusiksoirberna denna gång icke varit lika talrikt besökta som för några år sedau, då de af en eller annan orsak blefvo en — modesak. De åhörare, som denna gång bevistat desamma, äro dock hrr soirågifvare och de dem biträdande hrr musici varmt tacksamma för dessa i sitt slag sällsynta musikaliska njutningar. Då dessa soir6er hittills gifvits i Frimurarelogens pelarsal och en del af åhörarne af akustiska skäl vid desamma föredragit att taga plats på läktaren, hemställa vi, om icke för framtiden vid dessa och äfven andra konserter det obehagliga och störande gnisslandet, som uppkommer hvarje gång dörren till läktaren öppnas, kunde på lämpligt sätt förebyggas. Qvartettsången är en musikart, som är begriplig, lätt uppfattlig för alla; det slår derföre vanligen ej fel, att dess utöfvare, vare sig att de uppträda i massa under en Arpis eller Josephssons spira eller framträda under de olika benämningarne nationalsångare, gvenska qvartettsångare? o. 8. v., kunna påräkna tulla hus och tacksamma åhörare. De svenska qvartettsångarne, som f. np, gästa vår stad, kunna obestridligen räknas som primi inter pares. Två at dem, hrr Lutteman och Ryberg, tillhörde, som bekant, den berömda qvartett, hvilken för några år sedan gjorde en rundresa i Europa, dervid skördande i rikt mått både ära och guld, omfattade som de blefvo med det lifligaste intresse både af höga och låga: deras melodiska sång helsades med lika stort bifall i konungapalatsen och den högre aristokratiens salonger som i de stora konsertsalarne för populär musik. Hr Björkman eger en andra tenor af sällsynt välljud och behag, den har också länge med rätta skattats högt, att icke säga högst, der den nordiska qvartettsången eger sina flesta, varma och entusiastiska beundrare och utöfvare, i Upsala. Hrr Skårman och Zagarheim äro här förut bekanta som bildade och med förträffliga röstmedel begåfvade sångare; sedan deras senaste uppträdande härstädes synas de ha betydligt utvecklat sig i fråga om den för detta slags sång så väsentliga, fullkomligt exakta ensemblen. Det torde derföre ej vara ringaste tvifvel underkastadt, att den förträffliga qvartetten äfven vid de blifvande konserterna, i dag och i morgon, skall kunna räkna på fullsatt salong. Nar man sjunger trån hjertat till hjertat, löper man aldrig fara att ej bli förstådd och rätt förstådd! Edouard Plouviers ÅSalamander har icke lyckats ådraga sig samma intresse hos vår allmänhet, som t. ex. Louis Leroys Kusin Jacques och Charles Garands Män af ära. De förnämsta skälen härtill torde vara i främsta rummet efterbildningen, att ej säga kompileringen af Dumanoir Lafargues äfven här mycket kända 2:akts-komedi En fattig ädling, som så bjert framlyser i andra akten af Salamandorn. Markis de Chaliennes är i denna akt från början till slut nästan precis densamme som markis de Fresnaie i En fattig ädling, fru Balthazar en nästan fotografisk kopia af kopparslagare-enkan Godard. Härigenom, likasom genom den för svenska förhållanden nog mycket longöruppfyllda första akten, slappas intresset hos åskåsaren i så betänklig grad, att det knappast återväckes genom krattscenerna i den tredje, hvilken dock vittnar både om uppfinning och savoir faire hos författaren. Den gamle vällustingen dAubyrons plötsliga omvändelse i sista akten förekommer ej heller naturlig, kort sagdt, styckets onekliga förtjenster öfverväga ej i så hög grad dess fel, att man för do förra kan öfverse med de senare. Men en annan sak är denna: Styckets utförande är i högsta grad förträffligt. Få, om ens någon svensk skådespelerska torde kunna återge den vanskliga slutscenen i tredje akten så fulländadt som fru Raa och det är lika litet hennes fel som hr Åhmans, att stycket ej kunnat fullt häfda sin plats på repertoiren. Den sistnämndes dubyron är nemliligen, enligt vårt förmenande, helt enkelt ett litet, i de minsta detaljer utarbetadt mästerstycke. Vi påminna endast om frukostscenen, brefskrifningen och scenen med grefve dArques, då denne ville i hans ställe emottaga Calyste. Afven he Ahlström skapar en helgjuten karakter af den genomblaserade, men i grund och botten hjertegode Henri dArques, harana hanaltar I 482 8. AR ÅA —