Göteborgsposten – 4 april 1873, sida 2

lika förtrolig fot med förnämt engelskt solk, som jag förut varit med utländingar utan all rang. Men ni ser icke ut att vara särdeles intresserad af mina planer, kusin Darrel, och, när allt kommer omkring, äro de ej annat än löst prat. I går gick jag igenom tafvelgalleriet och såg alla porträtterna af de eflidna medlemmarne af Floydska familjen; men under tre generationer fanns ej ett porträtt af någon baron Waldemar. Huru kommer det sig? — Emedan titeln och godsen ha öfvergått till äldste sonen inom familjen, och squire Floyd, den nuvarande lord Waldemar, tillhörde en yngre gren. IIan härstammar från den andre sonen af en baron Waldemar, som var den femte baronen af det namnet — den nuvarande lorden är den nionde baronen. Då den äldre grenen dog ut, kom han mycket oväntadt i besittning af titeln och godsen. — Och om det ej funnes någon Hilda Floyd, sade den unga damen tankfullt, om farfar ej hade någon direkt urfvinge, skulle ni vara den närmaste arfvingen eller hur? — Jo, jag är en son af lordens syster. Jag trodde mig ända tills i går vara den blifrando baronen af Waldemar, och jag erkänner, att jag denna morgon kom hit med något bittra känslor. Men nu äro de alldeles försvunna. Måtte ingenting hända, som kan bringa er ur den ställning, ni nu innehar. — Iagenting sådant kan inträffa, sade miss Floyd med en liten knyck på hufvudet. Jag skall aldrig bli nog dum att gifta mig mot farfars vilja, såsom min stackars pappa gjorde. — Apropå eder far, så kan jag ej upptäcka någor