Göteborgsposten – 3 april 1873, sida 1

slog sin arm omkring henne, i trots af hennes försök att fly ifrån honom. — Min älskade, sade han ömt. Och denna gamla historia har till den grad plågat er? Jag har kännt den, allt sedan vi voro på Medelhafvet tillsammans. Kapten Cliat omtalade den för mig en natt, då vi spatserade på däck, han och jag. Min ädla, sköna, högsinnade Honor! Det är er jag älskar; eder goda, allvarliga, kärleksfulla natur, eder heder, trofasthet och redbarhet — alla de behag till själ och kropp och hjerta, som göra er till den älskvärda varelse ni är. Jag bryr mig ej om eder härkomst eller edra slägtförbindelser. Det är er, som jag älskar, med er som jag vill gifta mig! Han drog henne nu till sig och skulle ha gifvit henne en trolofvad älskares passionerade kyss, om ej Honor ånyo med en energisk ansträvgning dragit sig ifrån honom. Hopknäppande sina händer och med en blick af den djupaste förtviflan yttrade hon: — Jag kan ej uthärda det. Om jag blott hade vetat — det är för sent, sir Hugh — för sent! Jag kan ej blifva eder hustru. Det finnes en skiljemur mellan oss, som ej kan öfverstigas. Sir Hugh närmade sig henne. Han insåg, att hennes djupa sinnesrörelse hade någon förfärlig betydelse. Han skulle ha tagit henne i sina armar och wöstat henne, såsom om hon varit ett litet barn, men hon ville ej låta honom komma nära sig. Han väntade, till dess hon tillkämpat sig ett förtviflans lugn.