Göteborgsposten – 3 april 1873, sida 1

— Sir Hugh, sade hon slutligen; jag sade er sanningen; det finnes en skiljemur mellan oss, som ej kan öfverstigas. Ni vet, att jag uppskattar eder godhet mot mig. Jag vågar ej tala om kärlek. Jag står långt under er i socialt afseende, och jag hoppas, att ni en dag skall finna någon ädel dame, som får bära edert namn, och som ni skall älska högre än alla andra. Säg ingenting mer till mig — jag kan ej uthärda det. — Jag vill blott säga detta, Honor, svarade sir Hugh Tregaron med glödande ansigte. Inga dumma ideer om olikhet i börd skola skilja er och mig åt. Jag vet, att ni älskar mig. Jag älskar er af hela min själ, och jag skall aldrig uppgifva tanken på att få er till hustru. Han yttrade detta beslut, liksom om det varit ett löfte. — känk öfver hvad jag sagt, Honor, tillade han, och möt mig denna afton med ett olika ansigte. Jag vill nu gå, eftersom min närvaro förorsakar er en sådan sinnesrörelse; men jag skall komma tillbaka en stund efter middagstimmen. Min älskade, ni har ej rättighet att göra oss båda olyckliga blott för några damma bördsfördomars skull. Ni skall bli min. Gud välsigne och bevare er. Jag har upprört er alldeles för mycket nu. Kom ihåg, att ni tillhör mig, emedan ni älskar mig. Han fattade hennes hand och förde den till sina läppar. Derefter öppnade han dörren för henne, och hon skyndade upp på sitt eget rum. Han begaf sig till sitt hotell, öfverraskad öfver hvad som händt, men dock förhoppningsfull och lycklig.