Göteborgsposten – 2 april 1873, sida 2

llvarjehanda. Svenska artister i utlandet. Direkören för Iler Majestys Theatre i London, mr Mapleson, har för den stundande italienska operasäsongen engagerat bland andra artister fru NilssonRouzeaud. Säsongen tager sin början d. 15 april och skall omfatta 45 representationer. Blott en enda nyhet kommer att gifvas, nemligen Talismanen eller Leopard-riddarne, Balfes efterlemnade opera, i hvilken hufvudrollerna utföras af fru Kristina Nilsson (Edith Plantagenet), fru Trebelli-Bettini och tenoren Campamini. Fru Nilsson skall dessutom uppträda i Mignon, Marta. Lucie, Don Juan, -Robert af Normandie, Othello och Traviatal. Hr Leonard Labalt, som erhållit någon tids tjenstledighet från operan i Wien, har mottagit anbud att uppträda på teatern i Stuttgart, der han d. 17 d:s sjöng Eleasar i IIalövys opera Judinnan,. Stuttgarttidningarna berömma enhälligt röstens välljud, styrka och uthållighet, och särskildt frambålla de hr L:s dramatiskt lifliga spel, som står vida öfver den vanliga operaroutinen. Hr Labatt skall i Stuttgart äfven uppträda i Lohengrin och Ilugenotterna. På ett isstycke. I IIelsingfors Dagblad läses: För en tid sedan omtalade vi ett olycksöde. som den 8 februari träffade en hop soror från Ösel, hvilka isvägen skulle begifva sig till Reval. Om de å det lösryckta isstycket qvarblifna fem personerna och 19 hästarne hafva nu närmare underrättelser inlupit. Isstycket, på hvilka dessa befunno sig, gjorde icke länge vattnets och stormens arbete motstånd, utan sönderbröts, hvarvid samtliga foror försvunno i hafvets djup, tre personer drunknade, bland dessa tvenne bröder, som omfamnade hvarandra och sålunda förenade funno sin död i vågorna. De två återstående, följda af en af hästarne, som efter en långvarig kamp med döden slutligen krossades mellan isstyckena, fortsatte vid den allt mera tilltagande nordoststormen färden söderut på isstycket, som blef allt mindre och mindie, och drefvos till närheten af Salischska kusten, omkring 75 verst sydligt från Pernau. Hoppet att lyckas uppnå denna kust betogs dem, då vinden kastade om på syd och dref dem tillbaka ut i öppna hafvet. Isstycket, på hvilket de tillsammans befunno sig, hade emellertid delat sig och de olycklige blefvo åtskilda och drefvo, berötvade trösten af hvarandras sällskap och samspråk, sin, såsom det syntes, säkra död till mötes. Under sin sammanvaro hade de anfäktats af frestelsen att göra ett hastigt slut på sina lidanden, den ständiga dödsångsten och den plågande hungern och törsten, genom att störta sig i hafvet, men hade öfvervunnit den. Den ene af olyckskamraterna dref eiter skilämessan till Werpelska kusten. Isstycket, på hvilket den ene befann sig, blef allt mindre; till sist var det endast två famnar långt och en famn bredt, så att han var i ständig fara att blifva bortspolad af vågorna. Efter att en hel dag hafva legat på knä för att kunna hålla jemnvigten blef han drifven till Saulepska stranden. Hans pels hade frusit fast i isstycket, så att han var tvungen att afs ära dess fållar. Med uppbjudande af alla krafter uppnådde han krypande stranden och anlände följande morgon, d. 11 tebruari, i ett fruktansvärdt tillstånd till byäldstens i Saulep hus, der han faun ett vänligt emottagande och en god skötsel, så att han blef vid lif. Tlvad det blifvit af hans olyckskamrat är tills vidare obekant. Den räddade tvitiar, att kamraten halt tillräckligt krafter att uppnå någon strand, emedan han varit förfärligt plågad och kraftlös af hunger.