ps— —— — oms — — må våra nu maktegande allmogesrepresentanter till en dylik manifestation, och det af det enkla skäl, att densamma icke är invigd eller vill invigas i de företrädesvis och uteslutande missnöjdes politik. Våra bönder veta, att en sådan finnes, men de äro alltför sjeltständiga för att behöfva låtsa om densamma, eller med densamma göra gemensam sak: de kunna visa sina smickrare — dessa, som tala om folkets oförderfvade kärna, folkets bästa män och folkets bästa krafter — en och annan artighet, kanske dock icke alltid af angenämaste slag; men de kunna också visa ibland, att. deras tacksamhet för ett allför långt drifvet tillmötesgående icke är så stor, som man beräknat; och säkerligen måste de förståndige bland dem — och sådana finnas kanske fler, än äfven de fjeskige vännerna trott — le åt ett så löst prat, som de mörka skildringarne af den svenska byråkratiens tryckande börda och dylikt, och mer än en gång hafva de väl med en riksdagstalare från förra tider på sitt vis undrat ötver, att oden blyga pensöen saknats i de buketter at en vald mångfald vältalighetens blomster, sdm sirligt räckts dem af deras talföra hjelpare. Man kunde väl hota en gång: do som arbetade för representationsreformen skulle jemte regeringen, som framlagt förslaget få bära det tunga ansvaret derför; men den som hotade, har dock ännu ej sett sin spådom annorlunda uppfylld, än att man dels tvingat reformens kraftigaste och ihärdigaste, för att ej säga dess bäste kämpe, att lemna konungens råd, och dels tid efter annan oroat styrelsen med mer eller mindre berättigade prickningar. Innebar spådomen, att allmogerepresentanterna skulle blifva så tillgängliga för alla möjliga bearbetares lockelser, att man utan berättigad anledning till ogillande af regeringen kunde bibringa dem ett kroniskt missnöje med hvarje annan regering eller regeringsåtgärd, som ej utgått från den tjenstvilliga kretsen, så har denna spådom icke gått i fullbordan, och spåmannens lifstid torde ej, menskligt att döma, räcka till för en så lång väntan, som här synes förestå. Att sältet icke var fruktbart för de odlare, som ville skörda taburetter och uppskära portföljer, det märkte snart de förståndige iakttagarne. Men det ligger för många menniskor en stark lockelse endast i utsigten att Jjoritet c er alt åtminstono akeubsr höra eller att avses tillhöra densamma. livilka uppoffringar af fördomar eller öfvertygelser man måste göra för att vinna och fasthålla detta mål, torde väl en och annan af våra politiska små storheter inom landtmannapartie veta. För en och annan har det också vid mer än ett tilltälle burit emot att göra ccssa uppoffcipgar, och hvilka taflor af söndriag och upplösving har ej det mägtiga partiet visat de öfverraskade beundrarne af detsammas enighet och styrka! Grefve Sparre utesluten ur lagutskottet, hr Carl Ivarsson och Sven Nilsson i Österslöf med 92 röster besegrande hr Sven Nilsson i Efveröd och 70 andra sparsamhetsifrare i fråga om decimalstolpar i stället för fjerdingsstolpar, grefve Sparre och hr P. Olsson med 97 röster mot sjelfva hrr Ivarsson, Liss Olof Larsson, Jöns Pehrsson och frib. Ericson med 77 i fråga om statsutskottets förslag rörande de 100,000 för landtstaten. Hästfrågan framkallade också en dylik upplösningens bild; 10,000 beviljades mot grefve Posses yrkande för husslojden; Kolmodins förslag rörande militärbesälhasvarobefattningen på Gotland gick igenom mot grefve Posses och hr Sv. Nilssons i Efveröd vilja; grefve Posse kunde ej få mer än 90 röster mot 67 i fråga om de 1000 riksdalerna till finansdepartementetsexpedition eller den, Weernoska prickningen; hr Woalldn, som dock ville göra sitt bästa för landtmannapartiet i grundskattefrågan, föll för qvinnan med 57 röster mot 72; och den bredspåriga Norrlandsbanan gick igenom med 102 röster mot 58, hrr Key, Jöns Pehrsson och Danielson till trots och hr Ivarsson till föga glädje eller båtnad. Funnes icke första hufvudtiteln, som i början af riksdagen ger allmogerepresentanterna tillfälle till en liten helsning hem till kommittenterna, att de icke hafva glömt sparsamheten, och kunde man ej leta upp ett och annat uppslag till prickningar, genom hvilka partiet då också kan visa, att det lefver och är manstarkt, så skulle en främmande betraktare kunna frestas att förklara, att det icke finnes något landtmannaparti, då det icke ar fråga om en för landtmän vigtig ekonomisk fråga. Vi gå icke så långt. Vi veta, att partiet finnes och att det utöfvar ett betydligt inflytande på hela vårt politiska lif, dock mest genom besättandet af utskottsplatserna. Denna omständighet innerk ia 1IIII