knä, och dess förråd af guld, silfver och sedlar var utbredt framför henne. Kapten Glint hade gifvit henne ett störro anslag i nålpenningar, än som öfverensstämdo med hans ej särdeles stora inkomster. Han hade gifvit henno halfårsanslaget i förskott, innan han afseglade till Alexandria, och som Honor haft en del penningar i besparing från föregående året, hade förenämnda summa ej blifvit rörd. Hon räknade den nu omsorgsfullt och fann sig vara egarinna af hundra pund sterling förutom några shillings och pence. — Detta skall vara tillräckligt för att hålla hungern på afstånd under en lång tid tänkte flickan. Jag kan ha råd till att behålla Lucky hos mig åtminstone för en tid, så att jag ej kommer att känna mig alldeles öfvergifven. Hon samlade ihop penningarne i sin plånbok och stoppade denna på sig. Hon hade tagit på sig en drägt af svart siden, och med sitt bleka ansigte och det djupt svårmodiga uttrycket i ögonen såg hon ut, som om hon haft sorg efter någon kär anförvandt. En knackning hördes plötsligt på hennes dörr. Innan hon hann resa sig upp eller tala, trädde mrs Glint in i rummet. Honor satte artigt fram en stol åt henne, och hon satte sig deri samt såg sig forskande omkring. — Jag hoppas, att ni ej räknar på, att jag ändrat mitt beslut med afseende på er, Honor, yttrade mrs Glint. Ni skall lemna detta hus imorgon bittida, förstår ni, om jag också skall köra ut er. Jag har kommit upp för att säga er dette, till följe af eder vägran att förklara den