-— 2 HG — — — — — lyssna till allt, hvad sjelfgjorda politict ex professo finna för godt att tassla i deras öron. Denna undertryckta befolkning har dessutom för litet deltagit i ett stort folks lif, då vår allmoge deremot under de 250 å 300 år, då den förstnämvda varit så godt som utom det politiska lifvet, med hela den vaknade nationalkänslans friskhet lefvat med i de religiösa striderna, i stormaktstriumferna, i de halftrepublikanska statsformernas ofta nog bedröfliga tillämpning och slutligen i den inre allvarliga striden för att genom andlig och materiel odling ersätta förlusterna under strängt athållande från all inblandning i grannarnes angelägenheter. Det är sannt, att våra allmogerepresentanter under frihetstiden hade en svår strid för att, helt obildade som de voro, häfda sin rätt gent emot de andra stånden, som tyckte, att den myckna allmogen vid riksdagarne var alltför besvärlig, men den har häfdat denna sin rätt, och den har lefvat med i hela vår historia. Tryckningen nedåt har hos oss aldrig varit så stark, att fjädern sedan behöft springa så långt öfver jemnvigtsläget, som förhållandet blef i våra grannländer. Vår allmoge hade i öfver 300 år skickat riksdagsmän eller herredagsmän till de svenska riksdagarne, innan danska eller norska bönder hörde talas om riksmöten — vi frånse helt och hållet de gamla riksmötena, af hvilka icke finnes ett spår i vår allmoges minne —; den har länge lefvat med i dessa förhållanden, den är derföre mindre yrvaken, än man tror, och den står de andra klasserna mycket närmare och är mot dem vida mindre misstänksam, på samma gång som den är mindre öfvermodig än t. ex. den norska allmogen. Vi skulle också tro, att hvar och en com tillbragt någon större del af sin lefnad bland bondemän, sedan han lärt tänka öfver det, som omgett honom, skall, likasom vi, tycka, att det är förunderligt mycket af vår nyare historia, som spåras hos vår allmoge i atseende på religiös åskådning, sinne för lag och ordning, tillgifvenhet för konungen och hans hus, mycket både godt och ondt (mera dock af det förra), både en ädlare hågs och en hjertats bildnings tecken och fördomarnes och de råare lidelgernas skuggor. Det är deremet en löjlighet att vilja tillämpa våra äldsta med de andra nordiska länderna gemensamma minnen på vär moderna politiska historia, lika löjligt, som at! vilja jemföra t. ex. grefve Posse eller hr Carl Ivarsson eller andra ledare med lagman Thorgny. Om vi således förneka, att de nordiska folken icke hafva tillräckligt gemensamt, för att man skulle kunna spå, att de politiska rörelser, som framträda hos det ena, skulle åtföljas af motsvarande hos de andra, måste vi dock medge, att på senare tider önskningar hos vår allmoge gjort sig gällande, hvilka med stark bläster från vissa tillskyndares ständigt verksamma pust kunde åstadkomma en starkare brytning med do andra samhällsklasserna. At dessa önskningar — vi tänka nu i främsta rummet på grundskattefrågan — höres dock, det måste man erkänna, bra litet genljud från grannländerna, och det är derföre, att de, på samma gång som de äro tillfälliga och af helt och hållet ekonomisk natur, äro grundade på för oss temligen säregna förhållanden. Att emellertid icke de män, som länge och träget och verksamt en gång arbetade för vår allmoges billiga anspråk på utsträckt politiskt inflytande, icke rygga tillbaka för konseqvenserna, att de skulle gerna vilja komma till en billig uppgörelse, en sådan för hvilken de kunde stå till svars inför fosterlandet och i häfderna, det tro vi oss veta. Man har — påstås det — vid denna riksdag enskildt gjort försök i denna rigtning från det håll, som grundlagsonligt annars är det, hvarifrån de svåraste hindren skulle kunna komma, nemligen från medkammaren, men det oaktadt torde det väl få heta, att vår Första kammare liksom Landstinget är regeringens stöd i dess mot folkpartiet ovänliga sträfvanden. Något sådant yttras väl icke vid riksdagen, men landtmannapartiets riksdagsmän äro icke de, som mest äflas att spela ledare och låtsa hafva del i allt som händer. Hvad nu särskildt beträffar Folkthingets skrifvelse till den danska konungen, hvari detsamma förklarar sitt ogillande af -ministeren, så torde det väl finnas en och annan här i landet, som gerna skulle se, om något motsvarande hos oss kunde upprepas. Men lika litet som det lyckas dessa, att genom uppställande af det republikanska spöket eller andra upptåg med utkastandet at politiska eldbränder eller en tidtals återkommande stenkastning skrämma lifvet ur den bestående statsformen, lika litet torde det lyckas att för