Göteborgsposten – 31 mars 1873, sida 1

Det problem, som framställde sig för honom, fordrade omedelbar lösning. En ondskefull glans syntes i hans ögon, och ett grymt småleende krusade hans läppar, då han slutligen vände sig mot sin tålige värd och i fast ton yttrade: — Mitt beslut är fattadt, Grimrod. Jag skall göra min kur för arftagerskan. Grimrods ansigte förändrades ej. Man skulle ej ha kunnat gissa sig till, att detta beslut var hvad han mest af allt önskade. — När jag blir herre till Waldemar, skall jag ihågkomma er, gamle Grim, sade Moer med konstlad munterhet. Går eder klocka rätt? Hon är nästan tio, Mina saker måste ha befordrats till Floyd Manor, och det är bäst, att jag följer efter. Vi träffas åter, Grimrod; men nu brinner jag af längtan efter att få träffa min onkel och hans arftagerska. Farväl. Han räckte förvaltaren sin hand och lemnade rummet. Grimrod följde honom och hjelpte honom på med öfverrocken samt släppte ut honom. Han gick derefter in i sitt arbetsrum och följde med blicken Darrel Mocer, under det denne fortsatte sin väg till Floyd Manor. — Alla mina planer lyckas, sade förvaltaren för sig sjelf. Jag har min egen tur i allt. Darrel Moer fortsatte sin väg, omedveten om de blickar, som följde honom, och var snart utom synhåll för förvaltaren. — Idn är god, sade han för sig sjelf. Jag skall gifta mig med arftagerskan till Waldemar. Honor skall