Göteborgsposten – 31 mars 1873, sida 1

Lord Waldemar var allena. Han stod vid dörren till sitt skåp med tre af tiden gulnade bref i sin hand. Ett af dessa, det bref, hans son skrifvit till honom från Bryssel, och hvilket andades den djupaste kärlek och förtvitlan, var öppet. Den hand, som höll det, var darrande, och det stränga uttrycket i lordens ansigte var betydligt mildradt. Hans kinder färgades af on ovanlig rodnad, ett ovanligt uttryck af ömhet och samvetsqval låg i hans svarta ögon. Men, då dörren öppnades, försvann allt detta, och han lade brefven tillbaka i den lönnlåda, ur hvilken han tagit dem, samt vände sig om högdragen, kall och. med fullkomligt återvunnen sjelfbeherrskning. — Ah, det är ni, Darrel! sade han med ett egendomligt småleende, i det han låste igen skåpet. dag väntade er denna morgon. Ni har ej låtit tiden gå förlorad, sedan ni erhöll det bref, som Grimrod på min befallning skref. Moer närmade sig rodnande. — Raturligtvis skyndade jag genast hit, onkel, då jag fick del af den förvånande nyhet, som Grimrods bref innehöll. Jag skyndade att glädja mig med er. — Ja, ni ser just glad ut, sade lord Waldemar hånfullt. Se så, Darrel, spela ej komedi med mig. Det är förspilld möda. Jag känner er allt för väl, min käre systerson. Ni visste, att jag var sjuk och ensam här, men ni tänkte aldrig på att komma hit. Ni föredrog att stanna hos någon lefnadsglad vän i Lancashire; men i det ögonblick då ni fann edra egna intressen hotade, kunde ej ångan föra er fort nog hit. (Forts.)