Göteborgsposten – 29 mars 1873, sida 1

2 PÅA Chänanud pbäutt Deraknas. Göteborg d. 29 mars 1873. Väderlekstelegrummet af gårdagen från pariserobservatoriet till härv. bandelsförening meddelar, att barometern i allmänhet sallit vid Europas kuster. Den står högt i Nederländerna och Ryssland. Svag vind är rådande i Nordsjön. Nya Teatern. Gårdagens föreställning, till förmån för den värderade skådespelerskan fru Raa, var besökt af en särdeles talrik publik. Först gafs det täcka proverbet ÅBlom-terspråk?, i hvilket teaterns trenne blondiner, fru Boström samt m:lla Wibor9 och Johannesen på ett behagfullt sätt uppträda. Den nya komedien Salamandern at Edouard Plouvier, som derefter gafs för första gången härstädes, förrådde i mycket sitt franska ursprung. Det är syubart, att inom franska dramatikens område en reaktion inträdt mot le genre decollte, och att man insett nödvändigheten af att icke längre göra scenen till en skådeplats endast tör äktenskapsbrott, tandlösa vieux gargons eller frivola studentoch grisettupptåg. Thalia har en annan och högre uppgift, hon befioner sig visserligen på det narvarandes mark, men hon pekar med fingret uppåt. De franska sceniska skriftställarne strätva tydligen efter att komma ur den sinlighetens förföriska trollring, i hvilken de bundits af vällefoadens, sjelfviskhetens, njutviogslustans korruption, och att framställa för det så hårdt slagna Frankrikes barn bilder af renare och ädlare innebåll, hvilka kunna inverka på dem och genom det skönas inspirerande makt drifva dem till att i kraftig, ädel verksamhet åter upprätta deras ädla, men förödmjukade la France, Det går dem dock i dessa deras strätvanden ofta så som t. ex. tornsvalan, då hon, de högre rymdernas barn, råkar att komma för nära jorden. Denna vill genom sin attrakkionskrast hålla henne nere vid sin svarta mull, och hon söker fåfängt att lyfta sig upp, ty hon saknar tillräckligt loftlager under sing flaxande vingar. Väl henne, då hon slutligen körmår att böja sig och åter svinga upp i blånande sky. Den nya komedien Salamandernär, såsem flertalet af den nyaste franska skolans alster, ett aktningsvärdt bemödande att komma ur denna det lägres trollring och lyfta sig upp i en renare och klarare luftkrets; men ännu häftar af den förra för mycket qvar vid vingen, och flykten är, om än böjando, likväl ännu oftast för mycket horisontal. För förf. har tydligen sväfvat planen att framställa den ädle och naive legitimisten, representanten för det gamla namnet, i hvars vapensköld är en salamander, i konflikt med den närvarande tidens brist på hederskänsla, på moral, koriligen med denna tidens tomma skuggbild, ty den har ja äfven sin ljuseida. Så länge förf. fasthåller vid denna ide, som för öfrigt ingalunda är ny, och hvilken han ej heller förmått afvinna någon egentlig ny sida, ty marquis de Chaliennes (hr Pousette) är upp i dagen ven fattig ädling, sträfvar han dock uppåt; men han förlorar snart, efter den moderna missriktningen i det nya franska dramats teknik, handlingens enhet samt tudelar den, och nu är flykten horisontal. Han låter neml. marquisens dotter Calyste (fru Raa) begifva sig till en rou6 och der i sin förtviflan bestämma sig för en handling, öfver hvilken törf. breder ett ovisshetens hölje, som skulle göra ett pinsamt intryck, om han icke förstått konsten att här inlägga en särskild våldsam själskamp hos Calyste, hvilken räddar denna del af stycket, isynnerhet som Calystees roll kommit i särdeles goda händer. Denna ejälskamp, framkallad af det egendomliga förhålandet till en gammal rou, är väl det nest passionerade och dramatiska i hela stycset, men skiljer på samma gång intresset från narqu sen sjelf, så att han ifrån hufvudperson marare blir en bifigur, och derigenom den irsprungliga planen grumlas. Emellertid eger lock stycket, hvars dialog likväl icke har lea tekniska fulländning, som annars är en å lysande egenskap hos de franska sceniska örfattarne, åtskilliga förtjenster. Uttörandet af det i hela anläggningen något unga och besynnerliga stycket var i allmänet godt. Fru Raa, som i första aktena slutcen syntes oss inlägga för mycket pathos, f (d1d1l.1