Göteborgsposten – 28 mars 1873, sida 1

— I samma mån hon stiger, sjunker jag, mumlade Darrel Moer. Ah, om jag hade förutsett — — Skulle ni ha ingått ett förmånligt giftermål, medan tid var, tillade Grimrod, då hans gäst tvekade. Ni skulle ha gjort rätt deri, sir. — Den ovisshet, som förmörkat mina utsigter till arfvet af Waldemartiteln, har afhållit mig derifrån, sade Moer bittert. Jag är ärelysten och beslöt vänta, till dess jag blefve lord Waldemar, då jag kunde gifta mig snart sagdt med hvem jag ville; men min ställning i societetslifvet kar blifeit förändrad genom ankomsten af denna unga dame. Jag skall endast bli en helt vanlig menniska, ehuru Floyd Manor visserligen skall göra mig rik — — Mr Moer, afbröt förvaltaren med eftertryck, jag vill ej svika mylords förtroende, men så mycket torde jag kunna säga er, att ni ej kan räkna ens på Floyd Manor. Lord Waldemar har under de sista fem åren mottagit tjogtal af bref rörande edra vanor och lefnadssätt, och hans hjerta är vändt ifrån er. Han har för afsigt att göra sin Sondotter till sin enda arfvinge och lemna er endast en obetydlighet af tvåhundra pund om året. Darrel Moer uppgaf en vild ed och rusade upp från sin plats. — Är detta sannt? frågade han blek som döden. — Det är sannt. Eder tid är förbi, mr Moer. Några drag af edert sista lefoadssätt ha kommit till mylords kännedom, och han har beslutat att alldeles skilja sig från er. Han har nu skickat efter er för att erbjuda er att välja mellan de olika yrkena —