der sjelfständigheten intoge ett underordnadt rum. Det är emellertid klart, att de ofvannämnda aderton uttryckte de bästa förhoppningar i afseende på folkundervisningens befrämjande, allenast landstingen erhölle, såsom yrkats, förslagsrätten sig tillerkänd i afseende på folkskoleinspektörernas tillsättande. Det märkliga förhållande har emellertid visat sig, att riksdagen vid skilda tillfällen afgifvit fördelaktiga vittnesbörd om de välgörande frukter, folkekoleinspektionen burit, och icke mindre märkligt är, att det tillfälliga utskott, hvars betänkande nu behandlades, betonar både, att folkskoleinspektionen bör af regeringen genom dess utsedda ombud å det allmännas vägnar utöfvas, och att öfverflyttningen af denna myndighets utöfning på landstingen saknar så mycket hellre anledning, som landstingen i sin egenskap af kommunal-representation hafva ett helt annat vorksamhetsområde. Sedan alla de tjugo talarne haft erdet, uppträdde statsrådet Wennerberg och bestämdt uttalade, att, om tillfölje af det växande antalet skolor skolinspektionen fördelades på allt flera händer, kunde man ej påräkna den fasta sammanhållning, som i början egt rum, och som ännu spridde sitt sken öfver institutionen i dess nuvarande skick. Det vore vidare oafvisligt nödvändigt, att ett visst antal inspektörer funnes så väl aflönade, att de kunde helt och hållet egna sig åt detta vigtiga kall. Kammaren biföll utan votering utskottets framställning derom, att landstingen må lemnas tilltälle att afgitva förslag för tillsättandet at folkskoleinspektörer. De öfriga ärenden, som kammaren hade att behandla, undanstökades på kortare tid än en timma. Hr Lars Börjeson hade gjort sig besvär att föreslå och kammarens tillfälliga utskott att förorda en underd. framställning om ändring i resereglementet. Metionären hade således den glädjen att veta sig hafva gifvit impulsen till en reform. Men så uppträdde doktor Dickson och yrkade afslag å utlåtandet af det skäl, att kammaren redan förut beslutit aflåtandet af en skrifvelse till K. M:t i samma syfte, anseende tal. två skrifvelser vara för mycket, och så betraktades saken äfven af 76 ledamöter, men 68 andra tyckte förmodligen, att två krafter verka mer än en. Hr Fredriksson från Upsala län har varit med vid ett icke så obetydligt antal riksdagar men just icke lagt sig ombord med lösningen af några nya eller mera invecklade frågor. Nu hade han dock upptagit en sådan, som åtminstone hade nyhetens behag. Han hade visserligen funnit både rättvist och billigt, att statsråden ega i öfverläggningarne inom kamrarne deltaga?; men han kunde ej förlika sig dermed, att ett statsråd, som är valdt till riksdagsman, får såsom sådan deltaga i sjelfva besluten eller voteringarne derom. Det var nu denna ahnormitet, han ville afekaffa, bland annat derföre, att ett sådant statsråd kunde inom riksdagen rösta i egen sak. Hr Fredriksson var dock så till vida liberal, att aan icke ville beröfva statsråden rättigheten att mottaga representantkallet, men på samma gång han ej hade något emot, att statsrådsledamsterna bibebölle sin valbarhet till riksdagsmän, ville han icke tillerkänna dem rättigheten att sitt riksdagsmanvakall utöfoa. Konstitutionsutskottet kunde hvarken godkänna hr Fredrikssons tankegåug eller motion. Han är ingalunda den, som tager kammarens tid och uppmärksamhet i anspråk, han ådrager icke heller ofta protokollisterna något nämnvärdt besvär; men au gällde det att försvara en stor idö, och han bröt alltså för första gången under denna riksdag sin tystnad, ordade åtakilligt, som för öfrigt förekom mera formfulländadt i motionen. Han förklarade sig icke vilja yrka bifall till den, men han uttalade sitt hopp om, att den skall blifva en gengångare, som går igen. Pastor Törnfelt var som vanligt i en lifvad stämning, och höll ett föredrag i den genre, som är honom ensam förbehållen, och dervid han gör sitt bästa, för att åhörarne icke må tänka alltför högt om de förpligtelser, han ålägger sig som prest och riksdagsman. Han godkände motionen och tyckte derföre ej riktigt om, att hr Fredriksson gifvit efter och ej yrkat på bifall till densamma. För öfrigt lät han veta, att en skarp strid förestode mellan landtoch stadsrepresentanterna, hvilken för de senare kunde slå illa ut. Hr Heggström meddelade en mycket inkrånglad kalkyl för att visa, huru under vissa vilkor voteringarne kunde slå ut, om statsråden deri deltaga. Till sist meddelade hr Carl And. Larsson, att han ansåg motionen orimlig, enär den gick ut på att inskränka rösträtten. Man kunde ju tänka sig, att t. ex. både hrr Törnfelt och Jöns Persson kallades till statsråder, och skulle de väl då nöja sig med att ej få rösta, ehuru de tillika vore riksdagsmän?