Göteborgsposten – 22 mars 1873, sida 1

—— ———— — Riksdags-Kaleidoskop 1873. XXIII Den IS mars. Då jag meddelar, att behandlingen af den fråga, som i dag stod främst på Andra kammarens föredragningslista, upptog i det närmaste fre timmar at kammarens dyrbara tid, samt att en af statsrådets och jemnt tjugo af kammarens ledamöter uppträdde som talare, så betviflar jag icke, att ni skall antaga, det en stor fråga förevar, och äfven att andarne sammandrabbade väldeliga. Om frågan, som framkallade så rikt ordflöde, egentligen är så vigtig, kan visserligen ifrågasättas, men deremot icke, att kammaren både hade och tog sig god tid för att diskutera den i sakta mak. Hvarom ordades då så länge? Jo derom, att landstingen må af K. M:t lemnas tillfälle att afgifva förslag tör tillsättandet af folkskoleinspektörer. För denna åtgärd talade icke mindre än aderton, emot den endast två. På hvilkendera sidan den parlamentariska öfvervigten låg, inses således lätt. Egentligen hade de aderton talarne bort bereda sig tillfälle att öfvertyga Första kammaren, ty då ett förslag i onahanda syfte väcktes vid sistlidne riksdag, bifölls det endast af Andra kammaren och föranledde således icke till någon åtgärd från riksdagens sida. Om landstingen vilja förskaffa sig mera makt, så är derom just intet att säga, och synnerligen lofvärdt är det äfven, om de väl och varmt nitälska för folkundervisningen; men då skall denna nitälskan visa sig i handling, De bidrag, som landstingen lemna till folkskoleväsendet, äro, äfven om dessa bidrag hopsummeras, en obetydlighet i jemförelse med de kostnader, som staten vidkännes för samma ändamål. Om nu ett landsting skulle säga: för att få ordna solkskoleväsendet inom vårt område och efter vårt tycke, äre vi beredda att afstå från allt statsbidrag och förbinda ose att derefter ordna vårt folkundervisningsväsende på ett mönstergildt sätt, så torde ett sådant landsting böra berättigas icke blott att föreslå utan äfven sjelf antaga folkskoleinspektören, som då — förutsatt att han tillika aflönas af landstinget — egentligen endast blir landstingets enskilde tjenare. Men då landsting finnas, som endast med ett par hunåra riksdaler bidraga till folkskoleväsendet, hvilka ringa bidrag just icke vittna om ett lefvande intresse för folkundervisningen, så är det svårt att fatta, huru detta intresse skulle kunna i verkligheten höjas derigenom, att dessa landsting sjelfve kreerade folkskoleinspektörer, oberäknadt att dessa, valda af en institution ofta med högst egendomligt, stundom ganska nycknult skaplynne, skulle utöfva en verksamhet,