Göteborgsposten – 21 mars 1873, sida 1

Detta lilla ätventyr, hvaraf numera ingenting annat återstår än de elegiskt sorgmodiga runor som de mer eller mindre radikala journalisterna ristade öfver den illustre, sjuklingens frossbrytningar och klangen som ännu ljuder af deras tröjdefulla harposlag vid underrättelsen om hans vederfående, — allt blandadt med de mest intima detaljer om hans vana att vid vissa tilltällen, deribland efter alla sina stora tal, byta om flanellsskjorta, — detta lilla äfventyr är det vigtigaste som Paris haft att sysselsätta sig med på den sista tiden. För presidenten sjelf kan det sägas vara en helt liten och mycket vänlig vink af försynen att ban, när allt kommer omkring var litet för dristig när han svarade någon, som plaiderade nödvändigheten at en vice-presidentur för händelsen af hans död: Jag erkänner ej denna hypotes! Paris har efterhand vänjt sig vid sin halfva afsättning srån hufvudstadsvärdigheten, och både affärer och nöjen gå sin jemna gång utan afseende på nationalförsamlingens och regeringens näreller frånvaro. Inom affärsverlden börjar man emellertid oroa sig öfver följderna af den handelspolitik, hvilken Thiers vill göra gällande och som, ehuru Paris ej i egentlig mening kan sägas vara en fabriksort, likväl medelbart skulle komma att utöfva ett mycket stort inflytande på alla haadelsoch aflarstörhållanden. Men Paris är i detta hänseende blott ett eko af de klagorop, som höjas ifrån de egentliga fabriksorterna, norra och nordöstra Frankrike, hvarifrån representanter nyligen infunnit sig här för att hålla gemensamma rådplägningar och examinera förslagen till de nya handelstraktaterna med England och Belgien. De ha kommit till det resultat, att de enhälligt förkasta dessa förslag, hvilka de anse skola komma att utöfva ett fullkomligt olycksbringande inflytande på den franska industrien och som innehålla koncessioner åt den främmande industrien, som den franska icke skulle förmå att bära. Huru berättigade dessa klagomål äro, tilltror jag mig icke att bedöma. Den industriela frågan kommer inom en kort tid ånyo före och det är att förutse att Thiers ånyo skall få hårda strider att utstå. En personlighet, hvars namn för ännu icko många år sedan fördes på ryktets vingar öfver hela verlden med föga mindre glans än Thiers nu för tiden, och som två gånger i sitt land varit kandidat till samma höga värdigbet som denne intager i Frankrike, jag menar den amerikanske generalen Fremont, har i dessa dagar här varit föremål för en föga afundsvärd uppmärksamhet. General Fremont hade nemligen för några är sedan satt i gång en af dessa gigantiska amerikanska humbug-spekulationer, i jemtörelse hvarmed de europeiska små försöken i samma väg endast äro pysslingar. Det är fråga om det af honom grundade bolaget Memphis-el-Paso and Pacific Rail Rood. hvartill de aldra osantligaste monsterannonser som Paris någonsin hade sett för några år sedan kallade i alla tidningar hugado spokulanter. Fransmännen, på hvilkas dubbla okunnighet i främmande språk och i geografi det här lades an, nöjde sig med vissheten att deras generalkonsul i Newyork, en baron Gauldr6-Boileau, som är Fremonts svåger, var en af administratörerna och skyndade att teckna aktier på denna auktoritet. För dessa, som möjligen kunde låisa förstå saken och begärde några närmare detaljer, tillade man på obligationerna ordet transkontinental, och så voro äfven de belåtna i tanke att saken gällde den stora pacific-jernvägen. Det enda kriterium den börsspekulerande publiken känner till vid bedömandet af ett främmande sondpappers värde är om detsamma är upptaget på den officiela kurslistan på börsen, eller ej. För att uppnå denna förmån fordras åter, utom hvarjehanda utgifter och andra omgångar, såsom oundgängligt vilkor noteringen å börserna i det land hvarifrån papperet förskrifver sig. Detta var en kinkig omständighet för Memphis-el-Paso-obligationerna redan derföre att ingen officiel notering af något slags fonder förekommer på Nowyorks börs. Men, hvad gjorde det? Baron Bolieau skref bara ett intyg om saken, och så var den saken hjelpt. — På detta sätt lyckades man att draga ur de spekulerande Parisarnes fickor ej mindro än 18 mill. 994,955 francs under de dagar som teckningen hölls öppen, och sedan de olika affärsmän, genom hvilkas händer affären gått, erhållit sin rundliga provision, stadnade resten i general Fremonts kassa. Icke en kilometer jernväg har blifvit bygd, och i bolagets kassa fanns, när derpå lades beslag, endast några hundra tusen francs. Såsom en följd af denna spekulation sitta än ba— — ——————————