Göteborgsposten – 20 mars 1873, sida 2

af Waldemar har förvridit hufvudet på henne. Sitt ner. Jag kom unp för att tala med er rörande ett annat ämne. Mrs Watchley lydde och satte sig ner i närmaste stol. Grimrod lade sin ena hand på bordet och blickade ner på henne. Hans långa magra gestalt tycktes ännu längre än vanligt, och ofvanom hans tätt åtsittande svarta kläder, hans långa smala ben, som tycktes allt för långa i jemförelse med den öfra delen af hans gestalt, liknade hans tunna, skarpa och elaka ansigte mera än någonsin de tyska afbildningarne af Mefistofeles. — Jag förmodar, sade Grimrod, i det hans vaxfärgade läppar blefvo tunnare på samma gång de drogos till ett egendomligt, hänande småleende, och i det hans skarpa ögon fästades på damen med en genomträngande blick, hvilken tycktes vilja söka vägen till hennes allra innersta — jag förmodar, att ni vet hurudant lynne lord Waldemar har? — Ja, jag har hört talas derom. — Han är stolt, cynisk, misstrogen, full af hat och bitterhet allt sedan den stund, då hans son öfvergaf honom för hans fiendes dotter. Han är hetlefrad, elak och passionerad i sin vrede, hånfull och ofördragsam. — Ni har sagt mig allt dette förut. — Det tål väl att sägas om igen, sade Grimrod. Ni måste inplanta det i hjertat. Han har ännu andra karaktersdrag, som jag ej beskrifvit. Under sin kalla, stolta och cyniska yta, har han verkligen ett hjerta, som längtar efter kärlek! Han trängtar efter tillgifvenhet, ehuru han