Göteborgsposten – 20 mars 1873, sida 1

— 1 näsan för norrlänningarne och äfven för andra vänner af det fria skogshygget, och då på föri middagen endast några talare haft ordet, ibland i dessa hr Magnus Jonsson, som långt och ifrigt bekämpade, hr Åstrand åter, som i ett brili jant, med bravorop helsadt anförande försvarade lagutskottets förslag, eå nödgades talmanI nen afbryta sammanträdet, till stor belåtenhet i för dem, som voro hungriga, men åter till lika j stor missbelåtenhet för de många, tillhörande det täcka könet, hvilka under tiden tagit plats på åhörareläktaren. Då klockan slog sju på aftonen var läktaren återigen fullpackad, mest af damer, bland hvilka åtminstone en fru föredragit att sitta öfver från förmiddagssammanträdet för att få behålla sin plats. Hennes herre och man hade deremot aflägsnat sig för att faktiskt ådagalägga, huru väl den gifta qvinnan kan reda sig på egen hand till och med inom riksdagen. Men så föredrogs åtor don förskräckliga skogstrågan. Den debatterades med stor ilver; å ena sidan påstods, att det, som regeringen föreslagit och lagutskottet förordat, innebure en stor rättskränkning; å andra sidan påstods af flera andra och med mycken styrka i bevieningen raka motsatsen. Hr civilministern, som framlagt det för norrlänningarne så ytterst misshagliga förslaget, talade med den kraft, att resultatet blef ett grundligt nederlag för norrlänningarne, som ej förmådde drifva upp mer än 32 afolagsröster.Klockan var nu bort åt nio på aftonen, och lagutskottets betänkande om mannens målamanarätt öfver hustrun föredroge. Ordet lemnades först åt hr Wallden, som i ett elegant föredrag väl försvarade sin motion. Jag betviflar ej, att de unga damerna på läktaren gerna skulle velat ropa bravo, kanske äfven höljt henom med blommor; men kammarens arbetsordning medgifver ej sådana ovationer, förbjuder dem dock icke heller. Hr Carln fick derefter ordet. Han betraktade frågan från den ena sidan och från den andra sidan; det var en akademisk föreläsning, hvarmed han serverade damerna, men de ha nu blifvit bortskämda af hr Björnstjerne Björnsons kraftfulla föredrag, och jag tror de tyckte, att han lade sig för mycket ut för målamansrättens bibehållande. Visserligen slutade han med att förorda hr Philipssons reservation, dock med ogillande af motiveringen uti densamma, men utan att sjelf producera någon bättre motivering. Det är en egenhet hos denne talare, att han nästan aldrig är fullt belåten med hvad af andra åstadkommes, hvaremot, då det gäller experimentolpolitik, ingen är så benägen som han att göra uppoffringar för det parlamentariska naulifvete dräglighet. Hr Hedin, sem längre fram fick ordet, gick rysligt illa åt lagutskotteu motivering. Sofisternas skola var visst icke utdöd, men racen hade betydligt försämrats, erinrade han. Mot utskottets motivering riktade denne talare en ytterst ekarp kritik och slutade med att förorda hr Phuipssons reservation, hvilken af den sistnämnde sjelt ytterligare utvecklades skarpsinnigt, men i en moderat ton. På den motsatta sidan och till försvar för utskottets hemställan uppträdde först rektor Törnebladh med ett väl genomtänkt anförande, i hvilket allt det förekom, som rimligtvis kunde andragas, bland annat att allmänna tänkesättet ännu icke stadgat sig i afseende på det, som borde göras för betryggande af den gifta qvinnans ekonomiska ställning. Talaren erkände dock behofvot af en lagstiftning i detta hänseende, men uttalade sig bestämdt emot hvad å motsidan yrkats, ty det gick ut på att enom lag skapa två viljor i äktenskapet. tskilliga talare, några tillhörande den egentliga allmogen, gillade äfven utskottets framställning. Sä gjorde äfven häradshöfd. Staaff, som likvisst anmärkte, att frågan nog skulle: snart återkomma, ty den hade nu tagits om hand af personer utom riksdagen, till hvilkas lynne det hör, att icke släppa sitt tag, en skämtsam anspelning, som försatte damerna i en glad stämning. Det var uppenbart, att de som ifrade för hr Walldöns motion, men som nu förenade sig om hr Philipssons reservation, voro både i argumentation och i sjelfva diskussionen vida otverlägsna sina motståndare. Man betviflade icke heller, att nämnde reservation skulle med en högst betydande röstöfvervigt blifva af Andra kammaren antagen, äfven derföre, att deri låg en demonstration mot Första kammarens majoritet, som redan godkänt lagutskottets framställning. Det stod således Andra kammaren öppet att i en humanitetsfråga fatta ett denne värdige tjenare, till Lynshire Place för lat oah hana anainta warn A 1 i i i