Göteborgsposten – 20 mars 1873, sida 1

.Ai g n — Ä kiksdags-Kaleideskop 1873. XXIII. Den 17 mars. Måbända var det ett stort misegrepp af Andra kammarens majoritet då den vid innevarande riksdag ateslöt grefve Erik Sparre från lagutskottet. Visserligen har grefven ändå ganska många jern i eldev, men nog hade han hunnit med att tillika föra klubban i lagutskottet. Hans lyone skulle måhända då icke blifvit så kinkigt som det nu är; han skulle då hvarken ha farit ut mot justitiestatsmivistern på det sätt som han nyligen gjorde, icke heller anställt ett tryckfrihetsåtal, hvilket måbända ej slår så ut som han hoppas. Det är visat icke min afsigt att göra troligt, det lagutskottet med grefve Sparre i spetsen skulle tagit en högre flygt, men det skulle varit en god tröst ändå att kunna taga honom för hvfvudet om och när utskottets verksamhet misshagade oss. Nu måste man vända sig mot hela utskottet, eller mot majoriteten inom detsamma, och det är en gammal iakttagelse, att tyngden af ett klander bäres lättare då det fördelas på många. Lagutskottets (afstyrkande) utlåtande i anledning af hr Walldåns motion om en sådan lagförändring hvarigenom gift qvinna, der ej annorlunda blifvit öfverenskommit, skulle tillerkännas rättighet att råda öfver sin enskilda egendom, eller åtminstone öfver sin arbetaförtienst, har, som ni redan inhemtat, med mycken stränghet blifvit klandrat i ftera af hufvudstadens tidningar. Hade det icke varit väl beställt om grefve Sparre nu tillhört utskottet? Man hade så kunnat lägga hela tyngden af sin missbelåtenhet på honom, förutsatt — hvilket är troligt — att han deltagit i motionens ogillande. Man kan icke heller i anledning af motionens behandling i utskottet rikta sin missbelåtenhet mot den framstående lagkarl, som icke var minst angelägen om grefve Sparres uteslutande ur lagutskottet, nemligen häradshöfding Carlön, enär han, pro tempore diplomat, athållit sig i från att i utskottet behandla den kinkiga motionen. Det är emellertid svårfattligt hvarföre en sådan lagstiftning i afseende på den gifta qvinnans rätt, som hr Walldån med sin motion äsyftat, skulle vara vädlig just i Sverige, då den befunnits välgörande i andra länder. Om de herrar ledamöter, som nu slopat hr Walldåns motion, vore ungkarlar, tillhörande kategorien Åglada fysiker, och som tillika spekulerade på rika partier för att derigenom kunna rangera sina intrasslade affärer och lefva flott derjemte med återstoden af hustruns förmögenhet, så kunde man väl fatta, att de ansåge det rent af befängdt, om den ena makans vilja skulie gälla lika mycket som den andras; men de äro ju, dessa herrar i lagutskottet, ärbara och förstandiga gifta män, förmodar jag, och i alla fall ha de samtlige uppnått den ålder, då man icke längre gör erofriogar. De kunde derföre gerna sett den töreliggande frågan mera högsinnadt. Vid 1871 ärs riksdag, då det gallde att bereda qvinnan vidgade rättigheter, erinrade grefve Sparre derom, att Xantippornas slägte tillhörde icke ensamt Grekland, och är ej heller utdödt ännu; men om så är förhållandet, — i detta fall är den personliga erfarenheten af ej ringa vigt — så hade man ju åtminstone kunnat göra ett försök att medelst den itrågasatta lagatiftningens införande mildra sinnelaget hos Xantippornas slägte. Om försöket icke slog väl ut, så kunde man ju lätt återgå till nu gällande lagstittning, ty jag förmodar, att skapelsens herrar under törsökstiden icke skulle så allmänt kommit under toffeln, att damerna tillerkänts säte och stämma i riksförsamlingen. Då omellertid lagutskottets majoritet svarade tvärt nej på hr Walldåns motion, så afgaf br Philipsson en med stor talang skrifven reservation, 1 hvilken ett medelvägsförslag framställts i den syftning, att den gifta qvinnans likställighet med mannen i förmögenhetsrättsligt hänseende skulle i vidsträcktare mån kunna befrämjas i dammanhang med det redan principielt at riksdagen godkända förslaget rörande äktenskapsförordsrättens utvidgande. Så stod frågan, då Andra kammarens plenum började i lördags. Men först skulle dechargebetänkandet behandlas, och dertill erfordrades lång tid; sedan företogs frågan om skogsväxten i Lappland och lapparnes renbetesrätt, och den frågan var ett svårt ben i