Göteborgsposten – 18 mars 1873, sida 2

begitra er till lord Waldemar och omtala för honom eder historia samt bedja honom utverka rättvisa åt er. . — Hvad skulle lord Wäaldemar kuana göra för mig? frågade Honor i låg ton. Kan han gifva mig tillbaka min frihet, som jag denna morgon kastat ifrån mig? Kan han gifva mig tillbaka mitt lätta hjerta, min förrådda tro, min slada hoppfullhet? Ack nej, nej! Han skulle kanhända tvioga mig till att lefva hos sin nerö, och jag skulle hellre dö än vara hustru till Dsrrel Moer! Han skulle måhända toinga Dorrel till att underhålla mig, och jag skulle hellre dö af hunger än mottaga en venny af Dar rel Moer! Jag vill ingenting ha af lord Waldemar och hans nevö. Oh, min Gud, om detta grymma, förbatliga giftermål kunde vara ogjordt! Om jag blott vore, hvad jag var på morgonen i dag. — Om giftermålet ej blir erkänåt, om ni aldrig bor tillsammans med iar Moer, aldrig bär hans namn, aldrig mottager hans penningar, är ni då lagligen hans hustru? frågade kammarjungfrun. — Ja, sade Honor med en suck. Om jag aldrig vidare får se Darrel Moer, är jeg dock lagligen hans hustru, Kammarjungfrun darrade för det vilda uttrycket i de mörka tårlösa ögonen och det sköna hvita unsigtet, men hon yttrade: — Miss Honor, presten reser i morgon såsom missionär till Afrika. Den gamle klockaren är döf och synes ej veta, hvad som tilldrager sig omkring honom. Om mr Moer ville förstöra hvarje bevis på giftermålet, så skulle