Göteborgsposten – 18 mars 1873, sida 2

från Utlandet De politiska händelserna synas vara i dessa dagar anlagda på öfverraskningar. Konung Awadeos nedläggande af den spanska kronan, ministören Gladstones i England afskedstagande — och nu senast det nya utrymningsfördraget mellan Frankrike och Tyskland, äro allt tilldragelser, hvilka plötsligt kommit till verldens kännedom. Hvad det sistnämnda fördraget beträffar, kunde man dela af yttrandena i Thiers organ Blen Public, att franska skattkammaren redan nu vore irnehafvare af halfva den sista milliarden af krigaskulden till Tyskland och att utrymmandet derför ej skulle fördröjas året ut, dels af de ord i kejsar Wilhelms trontal, hvilka vi förut särskilt omnämnt, och som mottagits i Frankrike med synnerlig belåtenbet, visserligen draga den slutsatsen, att de pågående underhandlingarne skredo gynnsamt framåt, och att man äfven blifvit ense i vigtiga punkter! men underrättelsen, att fördraget redan i lördags undertecknades i Berlin, kom dock som en öfverraskning. Enligt detta fördrag skall den fjerde milliarden vara fullständigt inbatald d. 5 maj. Den femte milliarden betalas genom månatliga inbetalningar från d. 5 juni ull d. 5 sept. d. å. Den 1 juli börjas utrymmandet af de ännu besatta fyra departementen och skall vara fullbordad till d. 1 aug. De franska underhandlarne, hvilka lagt synnerlig vigt på utrymmandet af fästningen Belfort — Frankrikes nuvarande nyckel —, aynas hafva öfvervunnit tyska regeringens motstånd i detta hänseende, och äfven Belfort skall vara utrymdt d. 1 aug. Tyskarne bebålla derefter endast fästningen Verdun med dess rayon som borgen till d. 5 sept., då äfven denna plats skall utrymmas, och skall bela utrymningen vara verkställd 14 dagar derefter. Underrättelsen om detta fördrags afslutande har i Paris väckt stor belåtenhet, och alla dervarande tidningar uttala deröfver gin tillfredsställelse, dock med undantag af de legitimistiska och klerikala bladen, för hvilkaa monarkiska sträfvanden detta kommer något olägligt. Saken skall naturligtvis i hög grad stärka Thiers ställning, på samma gång som den visar, att nationalförsamlingen snart måste i ein närvarande sammansättning sluta sina dagar. Redan om några månader skall hon således upplösas för att lemna rum för en ny, hvars majoritet skall på sitt program ba den konservativa republiken. Det tjonar således till föga att för det närvarande åtminstone spjerna häremot, och huru mycket de riktigt inbiina legitimisterna än må rasa, såsom t. ex. marquis de Franclieu (se gärdagens utlandsafdelning), eå skall dock antagligen regeringen hädanefter ha pålitlig majoritet för sina väntade lagförslag om ordnandet af den lagstiftande maktens förhållanden. Bland dessa lagförslag är ett om vissa inskränkningar i valrätten och ett annat om bildandet af en öfre kammare, hvilka båda förslag naturligtvis icke skola falla de radikala af venstern på läppen; men det oaktadt ekall Thiers nog lyckas att genomföra dem, och dermed skall han hafva skapat ett återhållande konservativt element för mötande af möjliga framtida stormar. Det konstitutionela styrelsesättet skall då vara faktiskt infördt — minus en konung. Mon då Thiers gått bort och partislitningarne åter börja, skall väl någon Ivar Blå ur sin mantel framkalla konungen — såframt icke, och det skulle vara undranavärdt, för att ej säga beundransvärdt, republiken verkligen skulle kunna hålla sig i Frankrike.