RÄESAO-UU — anförande utskottets utlätande. Utskottet hade enligt talarens åsigt stödt sig på den satsen, att det läge i sakens natur, att mannen disponerade ej blott sin, utan äfven den förmögenhet, som hustrun införde i boet. Tal. hade mycket funderat på, att inom äktenskapet den ena parten skulle betyda allt, den andra åter intet, hvilket vore stridande mot äktenskapets begrepp, som förut är gemensamt. Tal. visade huru qvinnan enligt historien småningom kommit i åtnjutande af åtskilliga rättigheter i samhället. Ursprungligen var hon slaf och egde ej rätt att besitta egendom. Man säger, att qvinnans slaflif härleder sig från orienten, men i Ryssland utkom 1835 en lag, som tillförsäkrar hvardera maken rätt att ega och disponera öfver sin egendom och man har ej hört att deraf uppstätt olägenhet. Qvinnans stäilning i vårt samhälle är nu lyckligtvis helt annan än förr, ty tid ef:er annan har den ena rättigheten efter den andra tillerkänts henne. Inom alla klasser, undantagsvis någon gång i städerna, kunde man säga, att qvinnan är den som minst förslösar husets tillgångar. Hon bidrager ofta lika mycket till dess förkofran som mannen, men denne eger legal rättighet att missbruka hennes egendom, och detta kunde väl 6) anses vara rätt. Ehuru lag saknas, som tillstädjer hustru rätt att råda öfver sin enskilda egendom, kan sådant ofta till makarnes inbördes lycka och välfärd ske genom vänlig öfverenskommelse. Hustrun i siu ställning begär dessutom sällan boskillnad förr än mannen är i de omständigheter, att detta är det enda, som kan rädda honom. Tal. yrkade slutligen bifall till hr Philipssons reservation med någon redaktionsförändring. . Hr von Gegerfelt kunde ej gå in på en så total omstöpning af de äktenskapliga förhållandena, som motionären föreslagit, och ansåg detta vara ett tillräckligt motiv för utskottets ätgörande. Tal, som försvarade utskottet, ansåg dessutom, att den allmänna meningen i landet ännu icke vore mogen för en så genomgripande reform som den ifrågavarande, sben måhända kunde en sådan i framtiden genomöras. Hr Hasselrot hade icke i lagutskottet kunnat biträda motionen, ty det gällde något högre än qvinnans rätt: det gällde äktenskapets idå såsom sedlig institution och familjens intressen. Tal. trode, att qvinnans rätt bäst bevakas af mannen, och att resormen endast skulle skapa trätofrön mellan makarne och icke blifva till något verkligt gagn. Hr Nordström yrkade, att motionärens förslag skulle bifallas. Hr von Koch uttalade sig äfven om behofvet af en reform, men yrkade återremiss i syfte, att en skrifvelse skulle aflåtas till K. M:t med anhållan, att K. M:t måtte låta utarbeta ett förslag, som sedan skulle behandlas af en lagberedning. Hr Bergstedt sökte bevisa, att i äktenskapet begge parterna fela, att hustrun lika väl som mannen förslösar den gemensamma egendomen och att det voro bäst, att de i godt och ondt räckte hvaraudra handen. Reformens anhängare hafva orätt, ty de befinna sig på sensations-ståndpunkten, men dess motståndare hafva också orätt, ty missförhållanden finnas onekligen. Framställde ej något yrkande, men ville rösta för återremiss, om detta kunde anses som en opinionsyttring å kammarens sida. Frih. Bildt ordade varmt för reform och instämde till en början i hr Philipsons reservation, men förenade sig sedan med dem, som yrkat återremiss. Grefvo J. O. Mörner yrkade bifall till utskottets förslag, hvilken åsigt delades af hrr von Möller och Caspersson. Hr Nordenfelt instämde i hr Philipsons reservation, hvaremot hr Mannerskantz ansåg lagförändringar I den antydda riktningen nödvändiga och yrkade återremiss. I samma syftning yttrade sig slutligen hr Wallenberg, som ansåg detta vara den bästa medelvägen. Vid anstäld votering godkändes utskottets utlåtande med 54 röster mot 42, hvilka afgåfvos tör återremiss i reformvänligt syfte. I Andra kammaren förekom denna fråga på eftermiddagen och gaf der anledning till en längre diskussion. Motionären trodde, att i hvarje fall denna fråga och frågor af samma slag inom kort skulle gå igenom. Utskottets hemställan egde dertör endast betydelse såsom ett försök att uppskjuta en förnuftig, vigtig och berättigad reform Utskottet hade erkänt behofvet af inskränkning i mannens målsmansrätt, och härpå ville talaren taga fasta, på samma gång han måste protestera mot utskottets uppfattning, att han skulle hafva afsett ej blott inskränkning at denna rätt, utan densammas upphäfvande. Motionären hade velat göra inskränkningen till regel, under det utskottet ansett densamma böra vara uudantag. — Utskottet hade talat om, att äktenskapet för att motsvara sin id fordrade, att makarne utan skilda intressen samverkade för familjens gemensamma väl. Men vore det väl nödvändigt att för de äkteuskap, som sålunda motsvarade äktenskapets ide, bibehålla målsmansrätten i all dess oinskränkta stränghet? Nej visserligen icke, ty, såsom utskottet sjelf erkänt, vore ej grunden till den med denna 1id öfverensstämmande enhet att söka i målsmansrätten. Lika litet töljde målsmansrätten af äktenskapets ids, som ju tvärtom förutsatte de båda makarnes frivilliga underordnande under hvarandras vilja. Utskottets på äktenskapets id grundade argumentation för målsmansrättens oinskränkta bibehållande vore för den skull ohållbar. Talaren sökte att med utdrag ur utskottets resonnemang ådagalägga, huru föga utskottet sjelft trodde på den kärlek och det törtroende i äktenskapet, hvarom det talat. Frågade man efter de principiela skäl, som fordrade den oinskränkta målsmansrättens borttagande, så funnos tvenne vigtiga sådana. För det första hade man att beakta den gifta qvinnans rätt, hvilken borde tillgodoses i lika mån som den ogifta qvinnans. För det andra måste, så länge den oiuskränkta målsmansrätten qvarstode, hvarje undantagsstadgande rörande dess inskränkning blifva förhatligt. Genom reformen skulle, tvärt emot hvad utskottet förmenat, harmonien inom äktenskapet stärkas. Utskottet hade till sist anfört, att några sådana förändrade förhållanden ieke torde hafva inträffat, som kunde föranleda riksdagen att frånträda de åsigter, hvilka legat till grund för dess genom skrifvelsen d. 17 maj 1871 (om utsträckt rättighet till äkde att hans husbon-1 Utan att vänta mnå