kom Moers betjent, hvilken förkunnade, att hans husbondes åkdon väntade. Honor reste sig från den stol, på hvilken hon eutit och hört allt, som talats mellan Moer och hans vän. Hon vinkade åt sin kammarjungfru och sade: — Kom, Lucky. Vi skola ej vänta. Blek som en vålnad passerade den unga qvinnan ut genom dörren till sakristian, och tätt efter henne följde kammerjungfrun. Do skyndade genom kyrkan och kommo ut på gatan. Undvikande de väntande åkdonen gingo de med hastiga steg gatan framåt och veko om vid närmaste hörn. Kuappt hade de försvunnit från kapellet, förr än Darrel Moer och hans vän återinträdde i sakristian. Vid första anblicken sågo de, att bruden och hennes kammarjungfru voro gångna. — Vid Jupiter! utbrast Carriogton. Flickan måste ha hört alltsammans! Dörren är tunn, ser ni. Det är hon, eom gifvit er på båten, Moer. Darrel Moer svarade ej. En af brudarne tecknade in sitt namn i vigselregistret, och hans ögon voro fästade på bladet. Han närmade sig sin betjent, men släppte derunej vigselregistret ur sigte. — Bing, hviskade han, jag gifver er tio guineer, om ni kan rifva ut det der bladet i registret åt mig. Tyst! ej ett ord! De skola snart bryta upp. Ni kan då i villervallan finna ett lämpligt tillfälle. Hvarom icke kan ni försöka att bli instängd i kyrkan och sedan bryta upp det gamla skåpet samt i all maklighet rifva ut bladet.