—— — l—äk — Från Riksdagen. I Andra kammaren föreföll i lördags en långvarig öfverläggning angående lagutskottets af Första kammaren godkända utlåtande med hemställan om bifall till K. M:ts proposition derom, dels att den inskränkning i dispositionsrätten öftver skogen 4 skattehemman, uppkomna genom upplåtelse at nybygge efter det k. förordningen d. 29 Juni 1866 trädde i kraft, som i denna författning finnes bestämd för egare af dessa hemman, äfven måtte utsträckas till egare af frälseoch skattehemman och lägenheter i ofvannämnda lappmarker i fråga om den vid afvittringen dem tilldelade skogen, dels ock att lapparne skola, såsom hittills, vara berättigade att för renbjordarne begagna bete å all slags skogsmark inom lappmarkernas nuvarande område, dock på vissa ställen endast vintertiden. Mot den sålunda föreslagna inskränkuingen i nybyggares dispositionsrätt äfven till deras lägenheter afvittrade skog i lappmarkerna uppträdde åtskilliga af Norrlands representanter, hvilka förmenade, att de äldre frälseoch skattehemmansegarnes rätt derigenom förnärmades, en rätt, som blifvit genom K. M:ts och riksdagens sammanstämmande beslut senast år 1866 erkänd. Likaledes gåfve äfven den år 1824 för Vester-Norrlands, Vesterbottens och Norrbottens län utfärdade afvittringsstadga stöd för ofvannämnda hemmansegares anspråk att erhålla enahanda dispositionsrätt öfver den skeg, som vid afvittring kan komma att dem tilldelas som hemmansegare utom lappmarkeu. Dessa åsigter utvecklades at hrr Magnus Jonsson, Malmberg, Heggström, Hörnfeldt m. fl.; hvaremot utskottets hemstallan förordades af hrr Nils Pettersson, Åstrand, Hjelm, Philipsson, Sv. Nilsson i Efveröd och Carlen, som sökte ådagalägga, att genom det föreslagna stadgandet skulle ingen rättskränkning ske, samt att skogen vore för upprätthållandet af möjligheten till odling i lappmarkerna så nödvändig, att staten ej finge åt den enskildes omtänksamhet öfverlemna vården om dess bestånd. Äfven statsrådet Bergström försvarade denna proposition och visade, att densamma stod i full öfverensstämmelse med de grundsatser, som förut i afseende å nybyggeslagstiftningen för lappmarkerna gjort sig gällande. Votering anställdes slutligen, hvilken utföll till förmån tör utskottets hemställan med 126 röster mot 82, hvilka sistnämnda afgåfvos för ett af kr Heggström framlagdt förslag till beslut, af innehåll, att de föreslagna åtgärderna till skogens framtida bestånd skulle förkastas, men deremot den återstående delen af den k. propositionen i hufvudsak godkännas. Med anledning af en utaf hr Fredricson i Andra kammaren väckt motion hade lagutskottet hemställt, att riksdagen måtte för sin del besluta en författning så lydande: Har kemmun eller bolag, hvars ordning blifvit af konungen fastställd, för upptagande af amorteringslån utgifvit tryckta eller graverade förbindelser, räknas den i förordningen d. 4 Mars 1862 stadgade preskriptionstid från den dag, sådan förbindelse efter utlottning eller eljest, enligt amorteringsplan, till betalning förfaller; dock gälle för enskilda bankers tryckta eller, graverade förbindelser hvad derom särskildt är stadgadt. Detta förslag antogs af Andra kammaren efter det motionären för dess betogenbet framhållit åtskilliga skäl. Första kammaren ogillade deremot detsamma. Likaledes förkastade båda kamrarne, i enlighet med utskottets hemställan, den senare delen af motionärens förslag, hvarmed åsyftats, att i fråga om så väl statens eller bankers som ock enskilda korporationers förbindelser jemte åtföljande kupenger utväg måtte beredas vederbörande fordringsegare att utfå sip fordran obereende deraf, att fordringsbeviset zenom olyckshandelse må hafva gått förloradt. Lagutskottet shade i sitt utlåtande N:o 13 hemställt, att en af hr W. Wallden afgifven motion att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse hos K. M:t anhålla, det K. M:t täcktes låta utarbeta och i nådig proposition till Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af 8, 9, 10 och 11 kap. giftermälsbalken och dermed sammanhang egande lagrum, att gift qvinna, der icke annorlunda blifvit öfverenskommet, må ega att sjelf råda öfver henne genom arf eller förvärf enskilut tillhörig egendom, eller åtminstone öfver sin egen arbetsförtjenst, äfvensom till de förändrade bestämmelser i öfrigt, som deraf böra blifva en följd ej måtte till någon vidare åtgärd å Niksdagens sida föranleda. Då denna fråga i lördags förekom i Kamrarne, uppstod särdeles i Andra kammaren en liflig diskussion, som derstädes slöts först omkring kl. 1:1 på natten. I Första kammaren öppnades ofverlaggningen af hr Stråle, som visserligen var för en retorm ifråga om gift qvinnas eganderätt, men ansåg, att förslaget i hr Philipssons reservation innebure både för mycket och för litet. Tal. ansåg den föreliggande frågan vara en af de allra vigtigaste i civillagen. Den nu gällande lagen förbjuder mannen att förpanta eller sälja hustruns enskilda fasta egendom, men vid en inträffande konkurs måste hon afstå sin egendom. Vore hon dock då i godt förstånd med mannen, kunde hon lefva ett sorgfritt lif, medan borgenärerna finge nöja sig med ingen eller en ringa utdelning i massan. Yrkade återremiss. Hr von Geijer trodde, att man genom en omarbetning af boskilnadsförordningen skulle tillförsäkra hustrun rätt att skydda och värna familjen. Hr Almqvist kriticerade i ett längre, ofta ironiskt