för rekryter af indelta armån vore af beskaffenhet att böra enligt 107 S reg.-formen hos riksdagen anmälas. Egentligen fanns väl ingen enda ledamot, med undantag af den ärade representanten från Gullaboås och de få, som med honom drömma om eden eviga sreden, som icke åtminstone iuför eig sjelf erkände, att den ofvan omnämnda regeringsåtgärden var gagvande; men dels hade majoriteten i konstitutionsutskottet ett horn i sidan till den redan atgångne krigsministern, dels tyckte samma majoritet, att ett naketdechargebetänkande skulle tagit sig illa ut. I år resulterade konstitutionsutskottets granskning af statsrådskolleroa till ett sullkomligt naket dechargebetänkande, enär ingen anledning hade förekommit att mot någon statsrådets ledamot tillämpa 106 R.-f., eller att framställa någon aumärkning på grund af stadgandet i 107 8 i samma grundlag. Icke ons hr cisilministorns åtgärd att i fjor våras plötsligt inbibera den stora mutsedelsfabrikationen, hvilkeu åtgärd så högligen förbittrade stenkolsinmutningsdkarne, att de högt skränade, befanns anmärkningsvärd. Men, då utskottet sålunda icke alls kunde bereda riksdagen någon särskild förlustelse i karnevalen, åtog sig hr Sven Nilsson i Österslöf välvilligt bestyret dermed och valde ett ämne, om hvilket mycket kunda sägas pro contra, det nemligen rörande utländningar beviljad tillåtelse att ega och besitta svensk jord samt disponera ötver andra för riket vigtiga förvärfskallor. Att sådana tillåtelser blifvit af regeringen lemnade, ansåg hr Nilsson konstilutionsutskottet hafva bort tör riksdagen anmäla, enär de vore stridande mot rikets sannskyldiga nytta; men när han icke lyckades för sin mening vinna majoriteten, så fogade ban vid dechargebetänkandet en reservation, och i den instämde fyra utskottsledamöter. Den fråga, som hr Sven Nilsson alltså uppiog, är dock gammal. Förr än 1829 fanns igen törtattning innehållande bestämmelser rörando vilkoren för utländnings rättighet ait förvärfva och besitta fast egendom i Sverige; men då utkom en sådan, och enligt den skulle i hvarje fall pröfoingen tillkomma regeringen; 1851 anhöllo ständerna, att utländsk man, som ville i riket bosätta sig för att bruka och besitta fast egendom, skulle åläggas blifva svenek medborgare. Men ännu den tiden voro utländske män med kapitaler mycket välkomna, om de ville köpa fastigheter här; under 1856 — 58 årens riksdag uttalade konstitutionsutskottet en viss oro öfver det tilltagande antalet utländningar, som tillåtits här förvärfva och besitta fastigheter. Sedan dess har deras antal ökats, de sista åren tamjigen betydligt, och stora fastighetsköp hafva för utländsk räkning blifvit uppgjorda. Det är oboatridligt, att utländniogar på sådant eU infört ofantliga kapitaler i landet och att de köp, som af dem uppgjorts, hafva höjt ogendomsvärdet här i ej obetydlig grad; men nu synes en reaktion hafva inträdt, sedan man börjat retiektora till de politiska vådorna, som kunna uppstå till följd af dessa främlingars maktullokning: följaktligen är den trågan förtjaut all tagas i öfvervägande. Endast för atv beriktiga några i hr Sven Nilssons reservation förekommande missledande uppgifter uppträdde h. exe. justitiestatsministern, då dåöchargebetänhandet föredrogs i Andra kammaren, hvaremot h. c icke inlät sig på den af reservanten väckta frågan, utan tvifvel derföre, att den icko ; betänkandet vidrörts. Hr Sven Nilsson visade smått humör i anledning at de meddelade rättelserna och skyllde på utskottets sekreterare, at hvilken han sade sig ha fått uppgifterna. Under fortsättningen af sitt anförande tog ban sig emellertid sriheten att uppläsa några af statsråden afgifua yttranden i konseljen, en åtgärd för hvilken han sedan klandrades, och med full detogenhet af doktor Dickson och friherre v. Schulzerheim. Att på sådant sätt offentliggöra innehållet at statsrådsprotokollerna, om hvilka endast konstitutionsutskottet får taga kännedom, är påtagligen otillbörligt och ursäktades icke af hr Sven Nilssons sevare meddelaude, att han icke i grundlagen funnit något bud, att granskningen uf statsrådsprotokollen skall ske under tystlåtenbet. Vore den uppfattningen riklig, så kunde ju inträffa, att en ledamot af konstitutionsutekottet helt enkelt afskret och publicerade eftor behag statsrådsprotokollen, en åtgärd som dock enligt 86 S Reg.t. är alla andra förbjuden. Då hr Sven Nilsson slutligen ansåg tör rikets sjelsständigbet vådligt, att så många utländningar tillåtits bli fastighetsegaro i Sverigo, men konstitutionsutskottet ej biträdt hans mening, yrkade han (och sedan hrr Lyttkers och Danielsson), ——— slutligen blefvo långsammare och den smärta 1. 1 Se TT 10.