mors steg slutligen blefvo långsammare och den smärta gestalten började bli n indre stadig, kära miss Honor, låt mig tillkalla en droska! Låt mig föra er hem! Honor vände till hälften på hufvudet. Hon hade dragit ner slöjan framför sitt ansigte, men Lucky kunde dock se, att detta ansigte var blekt som döden. — Jag — jag vill ej komma hem ännu, Lucky, sade Honor i svag ton. Jag måste begifva mig till något ställe, der jag kan få hvila ut. Jag är så trött! De befunno sig nu på en bredare och mera sasbionabel gata på temligen långt afstånd från kapellet. Några steg från dem låg ett konditori för damer. Honor hade flera gånger besökt detta ställe i sällskap med mrs Glint och miss Milner. I denna butik inträdde hon åtföljd af sin kammarjungfru. Sjelfva konditorisalen var för tillfället besökt af ett par eller tre kunder, men Honor trädde ini ett litet enskildt rum der bredvid, hvilket för ögonblicket var tomt, och satte sig ner vid ett litot bord i det aflägsnaste hörnet af rommet. Kammarjungfrun satte sig på Honors uppmaning ner vid samma bord. En uppasserska kom in och frågade, hvad som skulle serveras. Lucky tillsade om ett par koppar kaffe, då hennes matmor ej tycktes ha hört frågan. Kaffet inbars; uppasserskan återvände till sin disk, tillslutande dörren efter sig, och Honor och hennes kammarjungfru voro lemnade för sig sjelfva. Lucky sköt en kopp af det varma kaffet fram till miss Glint oeh bad henne dricka; men Honor lutade ner