Göteborgsposten – 15 mars 1873, sida 5

deri ge Buloz ett glåpord. Och ban höll sitt löfte. Skref han t. ex. under ett vistande i Havre till en god vän, daterade han sitt bref: Serti kilometres från idioten Buloz. E.ler också började han ett bref så bär: UHin käre vän! Du, som står så oändligt högt öfver idioten Bulos! Hans barnslighet i förbindelse med hans ursprungligen så goda och storsinta hjerta gjorde också, att han oupphörligt blef offer för samvetslösa menniskors bedrägerier, men som oftast var hans eget, nästan otänkbara lättsinne ensamt orsaken till hans ständiga penningförlägenhet och det oaktadt guldet strömmade in i hans fickor i tusental. Ilan förstörde nemligen alltid mer än han förtjenade och han blet aldrig förvånad eller ond, då hans intendent talade om för honom att kassan åter var tom. Vid hans bord dracks det alltid en mängd champagne, och en dag, just rom han skulle gå till bords, kom hans betjent och anmälde, att der icke fanus en enda butelj champagne qvar. Så låt hemta eu i Pavillon Henri IV! utbrast Dumas, som den tiden bodde i sitt slott ÅMonte-Christo. Betjenten gick, men kom snart tillbaka med detta besked: Ni kan ej längre få kredit och jag har inga penningar i kassan, Här är en louisdeor! sade Dumas, och samma scen upprepades hvarje dag i en hel månad. En dag, då Dumas var inne i Paris, mötte han sin vinhandlare. mör på, skicka mig för tusan några dussin champagne, eade den glade författaren, nu har jag i en hel månad ej haft en enda butelj i min källare. Vill ni kanske ej längre na mig till kund? Hvrad behagas? utbrast vinhandlaren örvånad. Ri får regelbundet edra hundra