i penningoch andra bryderier. Hans förhållande till teatrarne gjorde, att han midt under sina arbeten ofta bestormades med ansökningar om loger och biljetter, och han bade gjort sig till regel att aldrig säga nejj det sparade tid, påstod han; för ötrigt sade han nästan aldrig nej till någon eller något. Min kära Dumas, har ni icke en loge till Gabrielle de Belle Islo, stycket gifves just i afton, hette det en gång i en dylik ansökan. Ofantligt gerna, var så god! svarade Dumas och undertecknade straxt med sin runda, fylliga handstil en anhållan till Thåtre Frar caiss direktör. Hans plågoande hoppade förnöjd ina i en vagn, åkte till teatern och presenterade sitt bref, För fn, Dumas måste ba blifvit splittorgalen, utbrast direktören, det här är den sjuttonde logen, han begär idag. Jag kan omöjligt låta er få den, han skulle reqvirera hela salongen, om icke jag satte mig på tvären; — ja, jag skulle kanske bli tvungen till att geeör fställningar två gånger om dagen för att skafta plats åt alla hane vänner och bekanta. Iars son har yttrat om honom: Det är ett stort barn, som jag en gång fick, då jag var mycket liten, och Alegandrs Dumas var verkligen ett barn, i godt eom i ondt. Fick han — hvilket skedde ytterst sällan — någon gång ett horn i sidan till någon, gaf han också sin vrede luft alldeles aom ett stort barn. Han hade en gång blifvit rysligt ond på Buloz, redaktören af Revue des Deux Mondes och hade med anledning deraf svurit på, att han under ett helt år icke skulle skrifva ett enda bref — och han skref åtskilliga bref på året, den mannen — utan att