synnerligt höga tankar om utskottets lagstiftareförmåga, men yrkade dock på återremiss, ifall ett nytt försök möjligen skulle kunna lemna ett bättre resultat. Åtskilliga andra talare yrkade ock återremiss, deribland statsrådet Bergström (nu talande från sin plats såsom riksdagsman), hrr P. Staaff och Philipsson, men alla dessa på så olika grunder, att utskottet skulle kommit i stor förlägenhet, om det hade nödgats med ledving af diskussionen bjuda till en sammanjemkning, hvartöre det var en lycklig händelse, ehuru ej i ötrigt för utskottet angenäm, att Första kammaren aflifvade förslaget, så att utskottet icke vidare behöfver med detsamma taga vidare befattning under denna riksdag. Att tre utlåtanden från konstitutionsutskottet i ett slag återremitterades utan att ett ord anförts rörande deras egentliga innehåll, har väl aldrig förr inträffat, men skedde nu derföre, att de voro anonyma, så tillvida att de icke blifvit försedda med ordförandens underskrift, hvilket i riksdagsordningen föreskrifves. Vid detta formfel hade dock Första kammaren ej ansett sig böra fästa afseende. Men så föredrogs sjunde bufvudtiteln, finansministerns hufvudtitel. Det är endast den nuvarande krigsministern förbehållet att stå väl hos Andra kammarens majoritet — tillsvidaro. Statsutskottets ledamöter af Andra kammaren betrakta deremot hr finansministern, likasom förhållandet häromdagen var i afeeende på civilministern, med allt annat än kärvänliga blickar, och då det ligger i den ofvannämnda majoritetens plan att så snart som möjligt framtvinga en landtmannaminister, så är det lätt förklarligt, att allt måste göras, som kan befrämja en sådan plan, på samma gång det måste antydas, hvad en sådan ministör skulle åstadkomma, om den kommer till styret. Emedan hr civilministern fått sin Åprick genom vägrandet af ett anslag på 3000 rdr, så var det ju söljdriktigt, att hr finansministern skulle få sin prick, när det gällde ett af honom begärdt anslag på 1000 rdr, destoheldre, som begge dessa anslag begärts för enahanda ändamål, det senare anslaget till befrämjande af göromålens gång inom finansdepartementet. Det var ju ej tänkbart, att grefve Posse och hr Key skulle godkänna de skäl, som hr finansministern androg för detta anslags beviljande, men de nödgades nu mera oförbehållsamt än häromdagen rycka fram med, att anslaget vägrades endast för att framtvinga en reorganisation af regeringsdepartementerna. Det var icke heller tänkbart, att nämnde herrar och deras flock skulle fästa afseende på hvad hr finansministern vidare ådagalade, nemligen att åtskilliga under hans departement sorterande verk dels redan omorganiserats, dels skulle omorganiseras efter planer, som voro under utarbetning. I afseende på grefve Posses deltagande i debatten i dag, bör jag särskildt, ehuru blott såsom en kuriositet, omnämna, att han, för att begagna ett inom teaterkritiken ofta användt uttryck, vicke var väl disponerad, dock icke i afseende på ton och gester, utan i afseende på tankegången. IIan trasslade så in sig, att han nödgades midt i ett anförande stanna och bedja om ursäkt derföre, att han hade bevisat motsatsen till hvad han ville bevisa, och likviest var det, som han skulle säga och sade, allt annat än djupsinnigt. För den af grefve Posse och hr Key bedrifna taktiken singo de uppbära skarpa förebråelaer af hrr Treffenberg, Sjöberg, Dickson och Abr. Rundbäck. Den förstnämnde frågade hr Key om utskottets afstyrkande (af de begärda 1000 rdr) skulle betraktas som en godmodig anslagsvägran, eller som ett uttryck af dåligt lynne, hvarpå den interpellerade icke lemnade något svar, ehuru ett ypperligt tillfälle just nu erbjöd sig att hålla ett tal i den högre stilen. Hr Sjöberg påminde derom, att hr finansministern gjort mera i afseende på embetsverkens omorganisation än någon af de öfriga departementscheferna; br Abr. Rundbäck anmärkte, att utskottet i en sädan småsak, som den föreliggande, tagit sin