Göteborgsposten – 15 mars 1873, sida 5

—— —— —-? mer just tillpass; jag behöfver nu tre par lackerade stöflar. Men... min lilla räkning ..., vågade skomakaren invända. Räkningen? Ah, låtom oss tala om den efter frukosten, och medan vi vänta på den, kunna vi ju gå ner i trädgården och se på araberna, som arbeta på den nya paviljongen, det är ganska lustigt att beskåda. Och skomakaren spisado törst frukost och sedan middag. Under mellantiden plockade han i trädgården en präktig bukett åt sin fru och efter middagen fyllde Dumas hans fickor med dyrbara frukter. Derpå lät han spänna för sin vagn och körde skomakaren sjelt ner till bangården, men innan han tog afsked af sin gäst, stack han en louisdeor till jernvägsbiljetten i hans ficka. En louisdor hit, en annan dit! Vid årets slut hade skomakaren fått minst 50 louisdorer i kontanter, utom mat, vin, frukter och buketter — men Dumas var fortfarande skyldig honom de 200 fres, hvartill räkningen uppgick. Han höll beständigt öppen taffel, understundom för personer, hvilkas namn han icke ens kunde komma ihåg. En utsvulten barrdomsvän, som ban en gång träffade på boulevarden, bjöd ban hem till middag. Sedan den tiden åt han under tre hela år hvar enda dag middag hos Damas och då han ändå borde göra någon nytta för maten, lät Dumas honom hvarje dag hålla reda på huru många grader det var på termometern å Pont Neuf. Det var af stor vigt för besöken på toatorn, sade Dumas. Han kundo arketa med hela huset fullt af stojande gäster, blef afbruten tjugo gånger i samma kapitel, men tog hvarje gång lika lugnt vid, der han hade slutat, utan att komma ur stämningen. Han lät betala sig ett par tusen tres endast för att börja på en roman till