Alexandre Dumas den äldre. Skildrad af en god vän. Parisertidn. Figaros nuvarande redaktör, den bekante Henry de Villemessant, har i den nyligen utkomna andra delen af sina memoirer, hvilken del han särskilt kallat La homme de mon tompåa, bl. a. gifvit en skildring af Åden store Dumas, Vi låna derur med en Åärad samtidase goda minne fölJande intressanta detaljer. Dumas var en stor, en märkvärdig ande, säger Villemessant om sin bortgångne vän. Idserna sjödo och kokade inom honom och hans oerhörda minne gjorde det möjligt för honom att arbeta tillsammans med ett dussin förtattare på en gång, utan att han tappade tråden till ett enda af de arbeten, Bom de hade för händer. Han hade vant sig att författa liksom med ånga, först af ett slags fåfänga, som gjorde, att han ville se sitt namn på alla de framstående tidningarnes följetonger samtidigt vidare på grund af hans jättekrafter, hvilka måste tillfredsställas och slutligen i följd af den beständiga penningförlägenhet, hvari han befann sig och som tvang honom till att förtjena millioner, om han skulle kunna fortfara att föra det furstliga lefnadssätt, hvarvid han blifvit van. Från alla håll tillförde man honom ider, romaner, komedier och tilltalade ämnet honom, tog han genast itu med detsamma, så att det till slut qvarstod föga af det, man lemnat honom i handom, hvilket emellertid ej hindrade hans medarbetare från att ganska ofta tillskansa sig hela äran af det slutliga resultatet. Han var godbjertad som få, lättsinnig till det yttersta och handlade mot andra, som han väntade, att andra skulle handla emot honom