kiksdaga-Kaleidoskop 1873. XIX. Den 12 mars. 2 Det vore mycket lätt att skrifva pikanta bref från riksdagen, om den behagade förse ose brefskrifvare med för sådant ändamål användbara materialier; men just med afseende på dylika iakttager riksdagen nu den strängaste sparsamhet. : I dag ålåg det Andra kammaren att afgöra, huruvida hr Carl Magni eller bevillningsutskottet hade rätt uppfattat ordalagen i bevillningsförordningens 6:te och instruktionens för taxeringsförrättningarne 21:ste paragraf, och det var ju på sätt och vis en subtil fråga. Den nyssnämnde representanten hade i atgifven motion omförmält, huruledes inom vissa taxeringsdistrikt den enskilde aktieegaren i sedelutgifvande bank blifvit beskattad för inkomsten af sina aktier, under det att på andra etällen sådan inkomst icke beskattats. Den förstnämnda åtgärden vore enligt hr Magnis den riktiga, enär staten derigenom erhöll en högre inkomstbevillning och äfven kommunen en ökad inkomst. Derföre ville han, att den antydda taxeringsåtgärden skulle blifva allmänt påbjuden. Men bevillningsutskottet tog sig den friheten upplysa i första rummet br Magni derom, att i fall någon taxeringskomitå skulle hafva påfört aktieegare i sedelutgifvande bank bevillning för hans inkomst utaf det egande aktiekapitalet, så vore en sådan åtgärd uppenbart stridande just mot det tydliga stadgande i taxeriogsinstruktionen, som hr Magni sjelf åberopat, men som han, påtagligen dock af varmt intresse för kommunens och statens bästa, icke kunnat eller velat rätt förstå. I det antörda stadgandet är nemligen uttryckligen päbjudit, att, enär vederbörande bolags eller inrättnings direktion eller styrelse skall erlägga bevillningsafgift både för ränteinkomsten af hela det i bolaget eller inrättningen nedlagda aktiekapitalet och för den vinst, som rörelsen derutötver lemnar, så påföras de enskilda delegarne icke bevillning för inkomst från samma bolag eller inrättning. Foljaktligen var det för utskottet omöjligt att gå hr Magnis önskan till mötes. Den föreläsning, som utskottet i sitt betänkande ansett sig böra åstadkomma specielt till hr Magnis upplysning och införande på det rätta området, hade i afseende på honom behörig verkan, men en ledamot på Hallandsbänken, hr Karl Aron Jönsson, hade deremot åtskilligt att förmäla i afseende på aktiebeskattningen och i sådan syftniog, att den skulle komma äfven de kommuner till godo, der aktieegare hade sin hemvist, och det, erinrade ock hr Dickson, vore just kärnpunkten både i hr Magnis motion och i flera andra förut väckta motioner i samma syftning, dervid likvisst blifvit förbisett, att beskattoingen för vinsten å bankaktier antingen blefve fördubblad — nemligen om denna vinst blefve beskattad både af staten och af kommuren — eller osäker och underkastad stora svårigheter, då allt flera bankbolag blifva nå till vida anonyma, att aktieerna ställas till innehafvarne, hvarigenom en kommun icke skulle kunna erhålla kännedom om, huruvida inom den funnes någon bankaktieegare att beskatta. Kammaren gillade utskottets framställning. En temlig liflig, men för lagutskottet icke särdeles behaglig diskussion uppstod i anledning af nämnda utskotts förslag till närmare bestämmelser rörande ätervinningerätt till lösegendom, som blifvit genom olofligt tillgrepp rätte egaren afhänd. Hr Rubenson började diskussionen med en utförlig, men human kritik öfver författningsförslaget och slutade med att yrka återremiss. Grefve Sparre kom snart efter. Tal. var vid särdeles godt lynne och skämtade derföre stundom med utskottet, hvilket då det pu ansett sig skola afgifva ett förslag, hade valt efter emak och då tagit lagberedningens förslag, som var alldeles olika med det, som lagxomitGn uppgjort, men begge dessa förslag voro dock lika förkastliga. Tal. tycktes ej hysa SEEN — A —