Göteborgsposten – 14 mars 1873, sida 3

Råättegångsoch Polissaker. Från Landsorten. Mordet vid Åkerby. Norrköpings-tidn. meddelar rörande detta hemska dad ytterligare följande upplysningar: Vid polizundersökningen 4 stället torsdagen i förra veckan fattades af flera skäl misstankar för begående af eller åtminstene delaktighet i mordet å förre fabrikören Svartling mot ställets rättare samt mjölkkusken Anders Petter Andersson. Begge hafra bebott samma rum och haft mycket fuffens tillsammans samt i allmänhet gjort sig mindre välkända. Begge äro för öfrigt helt unga personer, i det rättaren är 28 och mjölkkusken endast 20 år. Dessa betraddes flera gånger med tvretalan samt visade vid några tillfällen en otvetydig rädsla, och rattaren öfverfölls stundom af en sädan svaghet, att han måste under förhöret sätta sig. Hvarken rättaren eller mjölkkusken hade sedan januari månad af sin husbonde uttagit penningar och då endast små summor, men efter mordet hade de gjort flera utbetalningar. Rättaren nekade härför, men erkände, då han öfverbevisades. Poliskommissarien Larsson hade fått reda på, att mjölkkusken sör 3 rdr 50 öre satt ett af sin husbondes mjölkkärl i pant å Schelins utskänkningsställe här i staden, samt att han med en tunna hafre gjort afbetalning å en till 8 rdr 63 öre uppgående skuld, i hvilken han stod till handlanden Magnusson härstädes. Han nekade fräckt för detta. Dessa begge personer hafva alltsedan mordets begående visat sig ytterst oreliga samt ständigt talat om att flytta så snart som möjligt, emedan de vid Åkerby aldrig kunde få något lugn mera, och kamraterna hatva berättat, att de begge karlarne vid måltiderna föga eller intet vidrörv maten. Som förut är nämndt, kunde deck ingen häktningsåtgärd denna gång vidtagas. Sistl. lördag infann sig mjölkkusken Andersson som vanligt å Nya torget härstädes för sälja mjölk, hvarvid, sedan flera upplysningar då vuunits, poliskommissarien Larsson lät hemta honom till polisvaktkontoret. Borgmästaren Grenander och polisnotarien efterskickades, och snart började i poliskammaren ett något mera än en timme långt förhör med Andersson. Denne är groflemmad, med små, oroliga och om långt nattvak vittnande ögon, hvilka avafvade rundt omkring rummet, utan att kunna fästa sig vid något bestämdt föremål; läpparne voro tjocka och torra, luggen låg ned öfver pannan och hans ansigte skiftade ofta färg samt öfvergöts med det ena svettbadet efter det andra. Hans svar vore i allmänhet snabba och rediga, men det hände understundom att han sväfvade på målet, och det syntes, att han ibland gjorde kraftiga ansatser att gifva sina svar sken at bestämdhet. Han berättade att fadern, som är skräddare, och modern ännu lefva å Fagelsången i närheten af Åkerby. Han hade i ett och ett halft år varit i tjenst vid Åkerby och hatt en lön af 70 rdr, förutom andra förmåner. Det upplystes att han genom spel och ett i öfrigt lättsinnigt lefnadssätt satt sig i skuld i orten, hvadan han på senaste tiden varit i stort behof af penningar; för den försålda mjölken hade han icke redovisat på länge och var derför skyldig husbonden 24 rdr. Denna dag erkände han, att han trenne gånger kört in olofligt tagen hafre till staden, en tunna hvarje gång; med den första hade han gjort nämnda afbetalnin, för den andra bade han tätt 88 och för den tredje 90 öre pundet. Rättaren, som haft nycklarne till spanmålsboden, hade förledt och varit honom behjelplig att stjäla, och de hade delat inkomsten af rotvet. De penningar, han efter mordet muehaft, sade han sig hatva länt af sin morfader, sem bar en styfver på kistbotten. För spanmålspenningarne hade han köpt sig kläder samt betalt en skomakare. På frågan om han kunde lemna upplysningar om mordet, svarade han endast snej. Tyckte du ej, att mordet var ohyggligt? sporde polismastaren. Jo, nog tyckte jag att det var rysligt att min husbonde blef ihjalslagen, var svaret. På vidare fråga sade han, att han och rättaren aldrig koramit ötverens om något dåligt sätt att skaffa sig penningar, ej heller hade de (besynnerligt nog, eftersom de bo tillsammans) efter mordet talat om detsamma Det upplystes att Andersson obduktionsdagen visat sig orolig samt velat begifva sig bort ifrån gården. Pi alla vidare frågor om mordet, svarade han endast och allenast: Vet inte om den saken; hur skall jag kunna berätta något, som jag icke vet! Den morgon, då liket upptäcktes, hade Andersson, i stället för att af naturlig nyfikenhet taga detsamma i betraktande eller vara bebjelplig med dess nedtagande, gått ned i stallet och ryktat hästarne. Hvad tror du om mordet? frågade slutligen polismästaren. Ja, hvad skall jag tro7, blef svaret, Gu gifve att mördaren blefve fast! — ÅÄr det din önskan? — 4a, för då slapp en annan att bli misstankt. Andersson inmanades efter förhöret i bärvarande kronohäkte, och uppsköts saken till tisdagen, då rätten skulle inkallas. Poliskommissarien Larsson höll i måndags ransakning vid Åkerby, hvarvid intet vidare nytt kom i dagen, än att rättaren och wjölkkusken under vintern stulit mycket mer än man förut vetat eller anat.