Göteborgsposten – 14 mars 1873, sida 2

När hon vek io på Ivy-lane, skyndade han emot henne full af ifver och oro. Hans mörka vackra ansigte glödde, hans ögon uttryckte en fråga. Honors kammarjungfru stannado på behörigt afstånd, och mr Moer fattade Honors händer 1 det han utropade: — Min älskade, jag har haft en förfärlig natt. Jag har varit i den mest spännande oro. Hvad skall ni svara mig? Jag har tillståndsbeviset i min ficka, kyrkan är öppen, och min betjent väntar för att blifva vårt andra vittne. Jag ser, att ni fört med eder kammarjungfru. Hurudant skall mitt öde blifva, älskade Hopvor? Skall jag hädanefter vara den lyckligaste eller olyckligaste bland män? Honor drog undan sin hand, men lyftade mot honom sitt bleka, vackra ansigte, sina mörka, uttrycksfulla ögon. Nu insåg hon, så som hon aldrig förr insett det, vigten af det steg hon stod i begrepp att taga, men hon hade ej en tanke på att vända tillbaka. Tvärtom, Moers sätt väckte hog henne en känsla af tillgifvenhet mot honom, en känsla, som kanske kunde vara början till kärlek. Hon fruktade ej att gifta sig med honom. Detta giftermål förekom henne såsom en räddning, ett skydd, och hon kände sig lättare till sinnet, då hon rodnande och svagt småleende svarade: . — Jag följer er till kyrkan, mr Moer. Jag sade er i går afton, att jag ej älskade er, men jog skall bli en uppriktig och trogen hustru, och jag är säker om, jag tror åtminstone, att jag skall älska er. — Jag vet, att ni skall göra det, sade Darrel Moer