Göteborgsposten – 14 mars 1873, sida 2

Från Utlandet. Det vill nästan synas som att den redan ovanligt mångåriga ministören Gladstone i England nu omsider skall afgå, sedan den blikvit i grund slagen uti den s. k. irländska universitetsbillen. Denna bill utgjorde i sig ett slags kompromiss, genom hvilken Gladstone ville ställa sig väl med både katoliker och protestanter på ön. Hufvudtanken deri var, att i stället för de skilda katolska och protestantiska universiteten skulle bildas ett gemensamt universitet och att den studerande ungdomen skulle utan afseende på trosbekännelser samlas i samma lärosalar, höra samma professorer och i allt vara underkastade samma bestämmelser och vilkor i öfrigt. Men nu förhåller det sig så, att katolikerna och protestanterna på Irland äro tvenne alldeles oförenliga elementer. Gladstone fordrade för sin bill eftergifter af dem båda, och detta har retat dem. Kardinial Cullen förklarade å katolikernas sida detta system alldeles ohållbart, hvadan det borde uppryckas med roten, och sade sig icke vilja. nöja sig med mindre än särskilda privilegier för det romersk-katolska universitetet. Protestanterna återigen voro lika bestämda i sitt motstånd. Då det blef bekant, att Gladstone likväl tänkte framlägga universitetsbillen för parlamentet, beslöto torypartiets ledare, samlade kort före dettas sammanträdande att göra denna bill till föremål för sina angrepp mot whigministren. Synnerlig uppmärksamhet fästes just icke härvid, och tå anade, huru allvarlig saken var i och för sig sjelf. Det hette tillochmed vid parlamentets öppnande, att billen hade chancer för sig. Men plötsligt blef det annat ljud i akällan. Oppositionen blef så stark och enstämmig, att man kunde märka törebuden till en af dessa konstitutionella stormar, som i England alltid regelbundet skaka det bestående, för så vidt dermed menas den vid makten sittande ministeren. Gladstone skyndade att begagna tillfället af en inbjudning till en bankett i en stad utanför London, att der förklara, det regeringen visserligen höll på den nya billen, men gerna ville ingå på alla de ändringar, man kunde finna skäligt att göra deri. Redan då yttrade Gladstone äfven, att ministeren icke skulle tveka om att nedlägga sina befattningar, ifall det icke visade sig, att parlamentet var emot densamma. Oaktadt denna förklaring, som bebådade en ministerkris, beslöto dock de irländska katolska parlamentsledamöterna, hvilkas trosförvandter dock hade en viss fördel af billen, att uppträda emot den; sammaledes protestanterna. Då slutligen saken förekom i Underhuset, uppstod der en liflig debatt, hvilken varade i flera dagar. Till sist kom det i tisdags till ett afgörande, i det billen förkastades med 284 röster mot 284. Här stodo således lika mot lika, och Gladstone skyndade att begära, det sammanträdet måtte uppskjutas tills som i går, torsdagen, emedan den försiggängna omröstningen gjorde det nödvändigt för honom att öfverlägga med sina kolleger om de åtgärder, som nu borde vidtagas. Denna begäran bifölls. Gladstones ena liforgan Daily Telegraph för i onsdags morse förklarade denna omrostning vara en dödsstöt för ministeren och sade sig taga för gifvet, att ministeren skulle begära afsked, i hvilket fall Disraeli troligen skulle erhålla kallelse att bilda nytt kabinett. Samma dag hade Gladstone företräde hos drottningen för att underrätta henne om parlamentets bållning, och på eftermiddagen höll han ministerkonferens. Då denna var slut hade han åter företräde hos drottningen, till hvilken han öfverlemnada ministerens afskedsansökan. Man trodde allmänt i London, att den skulle bli antagen och att Disraeli skulle få i uppdrag att bilda det nya kabinettet. Gladstone skulle i går meddela Underhuset sakernas ställning i detta hänseende, men då detta nedskrifves sakna vi ännu underrättelse härom. Förr skulle en dylik tilldragelse varit af stor politisk vigt äfven för det öfriga Europa; men nu är det icke alldeles så, ty en minister Disraeli skall helt säkert icke mera än en minister Gladstone blanda sig i den euromasala nAltilan Tott tavla hinatt obanu lila