Göteborgsposten – 12 mars 1873, sida 1

ljufva anletsdrag, som gjorde ett oemotståndligt intryck på honom. Hennes sällsynta skönhet hade aldrig förefallit honom så intagande som nu. Han upptändes af en brinnande passion för henne, en känsla sådan aldrig förr någon qvinna förmått ingifva honom. — Hvad ni är skön! sade han ofrivilligt. Edra svarta ögon och edert vackra bleka ansigte samt det guldgula håret bilda mot hvarandra en högst sällsam kontrast, som gör eder skönhet alldeles egendomlig och oemotståndligt hänförande. Just den der föreningen af svarta ögon och guldgult hår är en egendomlighet för Waldemareska familjen. Min kusin, lord Waldemars son, hade hår och ögon sådana som edra, och det måste vara skälet, hvarföre ni så starkt påminner om honom. Men inget ansigte har någonsin fullkomligt liknat edert, Honor. Det finnes ingen varelse i hela verlden, som -kan jemföras med er. Honor började taga ut stegen hastigare. Hennes tydliga motvilja för hans artigheter ökade endast Darrel Moers låga. — Honor, sade han i passionerad ton, hör mig. Jag älskar er. Jag kan ej lefva utan er. Eder röst är musik i mina öron; edert ansigte är för mig sammanfattningen af allt, som är skönt. Ni är allt, hvad jag begär i lifvet. Min lott skall bli lyeande. Det finnes ej ringaste tvifvel om, att min kusin dog barnlös för flere år sedan, och jag skall en dag bli lord Waldemar. Min hustru skall bli en dame af rang med nästan obegränsad rikedom att förfoga öfver, och hennes lif kan bli blott en enda kedja af nöjen. Men jag känner edra böjelser och vet, att ni skall finna