Några minuters ytterligare hastig promenad förde henne utom synhåll från Röda Huset till en inhägnad mellan två fält. Hon klef upp på en liten stätta och satte sig der. Platsen var ej särdeles romantisk, men den egde ett visst landtligt behag för dem, som egde sinne för att uppåf sådant. På ömse sidor om stättan lågo stora öde fält; floden var inom synhåll, och husen och tornspirorna i Bolton voro ej långt borta. Detta var en favoritplats för Honor Glint, och här hade hon tillbragt många lyckliga stunder, fördjupad i tankar och drömmar. Hennes steg hade vid den första sorg hon erfor instinktlikt vändts mot denna plats. Dagsljuset hade aftagit allt mer, men det var ej fullkomligt mörkt. Man kunde på temligen långt afstånd tydligt nog urskilja föremålen; men Honor hade nu ej ögon för sina mest omtyckta utsigter, ej öron för de få foglar, som qvittrade i hennes närhet. Marsvinden blåste kall, men hon var väl insvept och kände ej någon köld. Den fråga som uteslutande upptog hennes unga sinne var helt enkelt denna: hvad skulle hon företaga? Hon var lika stolt och liflig, som hon var öm och god; hon var lika beslutsam, som hon var varmhjertad och högsinnad. Efter den upplysning hon nyss erhållit om mrs Glints verkliga karakter och känslor mot henne, hyste hon ingen åtrå att qvarstanna i Röda Huset, äfven om det blefve henne tillåtet. — Jag ville hellre tigga mitt bröd från dörr till dörr, sade hon för sig sjelf, än lefva längre under samma tak