Honor Glint hade tagit på sig sin pelskofta och en hufvudbonad samt skyndat ut från Röda Huset utan något bestämdt mål, men med ett jagadt djurs instinkt att dölja sig. Hon tyckte sig nära att qväfvas, och hennes hufvud värkte. Hon kände en längtan att komma till någon undangömd plats och der begrunda den plötsliga förändringen i sitt lif, som dittills varit endast solsken. Luften i hemmet föreföll henne plötsligt tryckande, och hon kände ett oemotståndligt behof af frisk luft. Hon passerade genom trädgården och kom genom en liten port i muren ut på en liten täppa, som vanligen innehades af hennes pony. Men vid denna tid på degen var den lille hästen redan i sitt stall, och täppan var tom. Hon passerade öfver fem eller sex tunnland ängsmark och kom ut på ett fält, som tillhörde ett stort granngods.