om jag då stannar på något hotell, till dess han kommer tillbaka, skall jag uppväcka folks sqvallersjuka, och det skall han väl knappt tycka om. Jag kan ej stanna hemma. Jag måste resa tillbaka till min pension i Southport och hemta råd der. Det skall slutligen gå derhän — jag måste bli guvernant. Jag har allt för länge varit beroende af min! dyre peppa. Det är tid, att jag börjar arbeta för egen räkning. Flickans ansigte blef lugnt och de mörka ögonen uttryckte en fast beslutsamhet. Nu såg hon klart sin väg, men det var en väg, som förde till sjelfförsakelse och möda, en svår väg att beträda för en ung, vek flicka; men hon var beredd att beträda den. Hon blickade upp mot himlen och satt försjunken i drömmar, så glömsk af det närverande, att hon ej hörde de hastiga och lätta stegen af en man, som närmade sig öfver fältet bakom henne. Han närmade sig ganska snabbt, sedan han redan på afstånd igenkännt den smärta gestalten. Denne man var Darrel Moer. Han hade till sitt utseende föga förändrats sedan sitt första uppträdande för läsaren, den afton aderton år förut, då Wallace Floyd fört hem dottern till sin fars ovän såsom hustru och blifvit bortjagad med sin fars förbannelse. Han hade ännu mindre förändrats i sitt hjerta sedan den minnesvärda period, då han förrädiskt rådt unge Floyd att gifta sig med Janet Arlyn samt lofvat honom, att han skulle blidka squirens vrede. Han hade i stället upptändt den och gjort sig sjelf behaglig för squiren på unge Floyds bekostnad. (Forts.)