med denna förhatliga qvinna! Men har hon ej till en del rätt? Jag har kostat pappa stora summor — min gode, ädle pappa — och bör jag ej nu försörja mig sjelf? Jag kan ej längre bo i Röda Huset med mrs Glint, och jag kan ej ådraga pappa den kostnad, det skulle medföra för honom att underhålla mig på ett annat ställe. Så länge jag stannar här, skall jag vara ett tvistefrö. Pappa måste antingen ställa sig på min sida eller mrs Glints, och i hvilketdera fallet som helst skulle det bli ytterst obehagligt både för honom och mig. Jag vill göra hvad som är rätt. Men hvad är rätt? Hon såg upp mot den grå himlev, liksom om hon der sökte ett svar. Hon var sjelfva hedern och egde en upphöjd rättskänsla. Hon lugnade sin oroliga själ och började öfvertänka saken från alla sidor. Hon älskade kapten Glint till och med mera ömt, än om han varit hennes egen far, och hon vördade honom samt önskade i allt hans lycka framför sin egen. Han var belåten med sin hustru, hvilken förstått konsten att för honom dölja sin verkliga karakter, och Honor ryggade tillbaka för att uppväcka oenighet mellan man och hustru. Hon kände honom så väl, att hon ingalunda tviflade på, att han förr skulle drifva bort sin hustru och hennes barn från Röda Huset, än han skulle tillåta mrs Glint att drifva bort henne. Hon visste äfven, att kapten Glint ej skulle tillåta henne att sjelf försörja sig, ifall hon begärde hans samtycke dertill. — Det synes mig, sade hon slutligen för sig sjelf, att jag ej bör göra någonting utan pappas samtycke. Men,